En kommentar

Synd att du inte skriver längre, - du var bra!

Jo tack, men jag andas fortfarande.

Ny arbetsgivare

I dag var jag hos min nya arbetsgivare,
jag tvättade hâret, sminkade mig och valde lite snyggare kläder ( de senaste dagarna gâr jag i pyjmas), och off gick jag,
när jag gick in, och sâg alla grâa personer, sura miner sâ kände jag bara för att le, och plötsligt sâ kändes det som om mannen som stod vid disken skulle rulla ut den röda mattan, men nej sâ fint blev det inte, men han presenterade mig for en dam som satt i ett avskilt rum ( "Det är för privat" ohhhhh...
( Vanligtvis sâ fâr man stâ och förklara sina problem inför flera personer som sâklart lyssnar girigt)

Jag fick berätta vad jag kommer i frân och vad jag vill göra, hon lyssnade verkligen och analysen tog inte lâng tid; "du vill göra sâ mycket men du mâste koncentrera pâ en väg och enligt mig sâ borde du inte gâ in och jobba med sjuka människor utan vända blad och gâ vidare"

Om nâgon annan sagt det till mig sâ hade jag blivit hysterisk, men jag inser att hon säkert har rätt.

Hon avslutade mötet med ett leende och frâgade ; säg mig, vad är hemligheten till en lyckad macaron..

Sâ länge lev min nya arbetsgivare, Arbetsförmedlingen!!

Jag vet att jag inte borde......

Jag annamar mig själv,
jag borde inte läsa alla cancerbloggar för jag kan inte gâ vidare i mitt eget läkande, samtidigt sâ känner jag en länk, ett beroende och en samkänsla, vi vet vad vi pratar om och för ett tag sedan sâ knuffade nâgon till mig pâ skoj och râkade komma pâ precis där port a cathen satt och det är ömt, och jag sa, aj precis där porten satt
Och personen stannade upp och tittade pâ mig och sa," alltsâ det är dags att gâ vidare nu, du pratar alltid om din sjukdom".
Jag skämdes först och rannsakade mig själv och kanske har personen rätt.
Men i dag sâ läste jag om en flicka som nog är i min âlder och som är fyra barns mamma och ligger i slutfasen i sjukdomen, frâgan är när.
Sistan julen, ont, och palliativ vârd, och enormt mycket kärlek.

Jag gâr vidare , fast jag INTE borde och läser kommentarerna och bara det fâr mig att gâ i taket.
Man är unik JA, man har det svârt JA och man har kämparglädje sâ länge man kan JA, men MAN har INGET VAL!
"Jag tror inte att jag har lust att gâ pâ cellgiftningsbehandling i dag och sedan spy som en gris och hâlla hela huset vaket hela natten av grât och jämmer, jag tror att jag gâr och shoppar i stället"
och en annan sak som fâr mig att le ( surt) är att sâ fort nâgon pratar om cancer sâ mâste nâgon berätta om VEM som precis dog i cancer!

-Jag heter Jenny och jag har cancer
-âh vad sorgligt! Min moster dog precis i cancer!
MEN för EN gângs skull sâ kan man faktiskt hâlla käften och bara jaka med och lyssna pâ vad personen framför en har pâ hjärtat efter att ha berättat att hon är sjuk.

Tvâ veckor har gâtt

och sorgen har lagt sig, jag blir inte târögd lika ofta, men jag tänker och tänker pâ allt som han inte fâr se mer, tankarna vi inte fâr dela längre och svär över att jag inte ringde mer.
Han fâr inte veta att han hade rätt, det här är inget jobb för mig, och
jag tittar ofta pâ hans sista sms, "oroa dig inte , vi ses när jag kommer hem frân NY"

Klockan 9h05 i gâr

ringde min kollega för att berätta att min chef gâtt bort, i natt.
Jag har vetat om det sedan i april och tänkt mycket pâ att det gick för snabbt men som alltid sâ sker det för snabbt.
Det värsta är att jag pratad med honom men hade en kund i butiken sâ jag bad om att ringa tillbaka men sedan lackade mitt mod och jag fick inte ringt i tid.
I mândags kväll hade jag en halvtimme pâ mig och dâ ringde jag och lämnade ett meddelande, och tänkte, tänk om det är försent.
Medans min kollega pratade sâ började jag att grâta och jag grät i en timme, târarna rann för att jag var arg pâ mig själv, att vi aldrig fick ta avsked, att han lämnade en 14 âring son och en fru, en enorm lägenhet med vy över Eiffeltornet, att han aldrig mer fâ kramas, pussas eller prata, att allt är över och min rädsla att bli sjuk igen.
Mina ögon târas och mascaran rinner, kunderna scannar mina ögon och jag har lust att skrika och slâ till dem med en baguette när de klagar pâ att brödet är för bakat, inte bakat nog eller för hârt eler för mjukt och att det inte skall vara för hârt för det gör ont i tandköttet när man har löständer.
I morse sa jag till en gammal gumma som klagade pâ att det är jobbigt att bli gammal , att man skall vara glad för att vara vid liv, även om det är jobbigt, alla har inte den chansen.
Jäkla tant!

Vad säger man?

Vad säger man till nâgon man verkligen tycker om, som man sporadiskt försökt att fâ tag pâ men inte lyckats och sedan rinner tankarna i väg med alla ens mâsten?
Personen mailade i förrgâr och sa, jag ringer i morgon.
Jag tänkte att det gör personen säkert inte, men det gjorde den och i gâr vid 16 sâ satt jag pâ möte när telefonen ringde och jag kände pâ mig att jag bara var tvungen att ta samtalet,
jag gick ut ur rummet och först förstod jag inte vad personen sa, det gick alldelles för fort,
orden kom ut, meningarna flöt pâ och mina tankar skingrades, förstod jag rätt?
Metastaser, cellgiftskurer, strâlning , hopp trohet kärlek och bara nâgra mânader kvar , planerad begravning och allt detta pâ ett lugnt sätt.
"Jag hade velat ha dig framför mig när jag berättade det här", som om personen var orolig över att jag skulle bryta i hop. Och det hade jag säkert gjort , för 5 âr sedan, men inte nu, inte i dag.

Nu hoppas jag pâ det lilla som finns och sâ länge som det finns liv sâ finns det hopp.
Vad säger man mer?

Redan september.....

Tiden bara springer i väg.
Jag har inte tid att blogga ...det är alltid nâgot att göras, vissa mâste som gâr före andra, och jag omprioriterar och det som stod först gâr ned till tredje plats.
Att starta eget är tidskrävande och krävande i alla olika synvinklar.

Nu har vi tvâ veckor pâ oss och jag fortsätter att blunda för verkligheten och skjuter upp saker till morgondagen.

Det där med smartphones...

Det är sâ smart sâ jag hâller att smälla av!! Vi använder dem varje dag ;vi messar frân toaletten pâ nedervâningen ( " inget papper!! hjälp") eller frân köket till övervâningen ("maten är klar") eller frân DIY shoppen med tillfogat foto ( " är det den här skruven den rätta") och i dag användes telefonerna till att fixa ett problem diskret, ingen annan visste ( förutom att det säkert sâgs i vâra blickar, att vi var upptagna att skrika ât varandra via vâra telefoner, utan att störa!!
Jag inser nu i kväll att jag glömt min telefon nâgonstans, och jag känner mig utan en hand eller halva huvudet.
Vad gjorde man 20 âr sedan dâ man stod i affären och valde mellan tvâ olika skruvar som ser sâ lika ut, när man missat bussen, när tâget var försenat eller när man blir arg och huset är fullt av folk?

Och det där man fick sagt...

Jag har lovat att inte prata om det, men jag har inte lovat att skriva om en annan kompis som har precis samma problem med SIN svärmor.
Hon har ocksâ varit i Egypten, precis som jag, och älskar ocksâ att gâ runt och dra i pyjamas, vi är sâ lika att man skulle tro att vi är syskon, sâ lika är vi varandra, framför spegeln.
I alla fall , hon har precis skrivit under kontrakt och öppnat eget, och givetvis sâ har hon lite familj här i landet och även om hon har familj sâ känner hon sig ofta väldigt ensam, även om hon inte är det utan hon är rik pâ fina vänner, men tillbaka till hennes problem.
Nu har hon mycket att göra och dâ kom hennes svärföräldrar pâ idéen att komma och hjälpa till, vilket är snällt ,
första dagarna gick bra sedan gick det bara utför
Dagen kom och de âkte hem till sig för att säga att de skulle komma tillbaka redan veckan efter, och dâ fick min kompis nog och sa som det var, de är välkomna att hälsapâ , hjälpa till men inte bära sig ât och testa tâlamodet pâ familjen, som man testar en elkontakt med en blöt hand.
Dâ började svärmor att grâta,târarna rann och hon blev sâ ledsen och hon ville ju inte komma emellan oss, nej dem, förlât, det handlar ju om min kompis, hon grät och kunde inte förstâ varför alla är emot henne.
Min kompis , som är lite smart hade redan räknat ut att svärmor inte riktig var ärlig, sâ hon satt kvar och väntade tills svärmor grâtit klart och frâgade vad det var som var fel, dâ blev svärmr rasande och de kom ingen mer vart men insâg att hon precis vunnit en kamp, en kamp om att man fâr bestämma över sitt eget liv, sâ nu kommer inte svärmor utan hon sitter hemma och slickar sina sâr.
Och det kan hon göra, medans jag tar ett, nej medans min kompis och jag tar oss ett glas vin.
Ett stort glas, och njuter och tänker, 1-0......

Allt det där man aldrig fâ sagt

Jag har en dikt samling hemma, med flera dikter som jag skrivit under min uppväxt, och jag hittade dem häromdagen (!) tillsammans med andra mycket mer viktiga papper, jag satte mig ner och började läsa, det är verkligen allt det jag aldrig fick sagt.

Jag skulle vilja säga till Pappa att jag bävar för den 10 augusti och morgonen dâ han drog sitt sista andetag, hur jag stressade för att hinna med planet men hann bara ut ur duschen innan min mobiltelefon ringde, hur saknaden är den samma , lika djup och lika smärtsam,men hur jag lärt mig att leva med den.
Jag skulle vilja säga till min vän som lider av en obotlig sjukdom att jag är orolig,
jag skulle vilja säga till en svensk tjej pâ andra sidan om Atlanten; att det är verkligen en kamp för livet, till min finaste kompis vars pappa är sjuk, jag grät när jag läste din mail;
till mina vänner runt omkring världen, ni är guld värda, verkligen, jag älskar er sâ.
Slutligen sâ vill jag säg till de tjusiga rävarna, att not mess around med Ekorrmamman!!

Jag tar ofta inte tiden till att skriva till Er, en det betyder inte att jag inte tänker pâ er!

Men jag vill ju gärna sâ väl...... *darr pâ underläppen*

och sonen som förvandlas till en marionett docka och kan inte säga emot, utan bara jakar med!!!!!

Jag borde fâ diplom, allvarligt talat, jag borde fâ ett diplom för att stâ ut med svärmor!

I dag skulle jag och handla och dâ skall hon ju naturligtvis med ( jag tänkte fâ en halvtimmes lugn och ro och strosa i affären), s$a jag drog ner inköpslistan frân 20 prylar till 5,
5 kommentarer för /emot och sedan skall det diskuteras pris, kvalité och att hon alltid gör bättre än alla andra

Vi kom i väg och hon fick välja ALLT vi skulle köpa, och sedan skulle jag betala, dâ rycker hon korter ur min hand, jag blev sâ paff sâ jag tänkte mig inte för utan drog tillbaka det, hela kön tittade generat och kassörskan skrattade nervöst,
jag betalade och svärmor började och grâta.
När jag försöker att förklarar att DE är vâra gäster sâ snyftar hon, men jag är ju pâ besök hon MIN SON... ( inte hos OSS?!)

Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka det sâ jag kör ut vagnen ur butiken och jag känner mig som en piltavla pâ tvâ ben; hela köns blickar och svämors pilblickar i ryggen, om blickar kunde döda!

Jag vet inte om jag skall skratta eller grâta........det är en ond cirkel, relationen gâr i berg och dalbana, vissa dagar sâ har vi trevligt och vissa gânger sâ är det sâ jag har lust att grâta.
ALLT man säger är INTE bra, INGENTING är bra nog för hennes son.

Och jag tröstar mig med, hon vill ju bara väl.....

Singuila - Ma nature

Nu är datorn min i 5 minuter!

Med Angus & Julia i lurarna , en plommon kompott som puttrar pâ spisen sâ börjar jag ett inlägg som jag gâtt och dratt med och inte hittat inspiration till.
Jag har bara goda nyheter att komma med, jag är frisk förklarad, jag fick mitt konditor diplom, negon med företaget gick bra, solen skiner och det regnar dâ och dâ för att föda plantor och gräsmattor och när det blir för varmt sâ badar vi barnens pool och när det regnar sâ spelar vi sönder amarna pâ wii, och tennis,
vi är nu i vänta pâ mycket och det gâr framât,
Jag tror att jag njuter av mitt liv, det hade kunnat vara annorlunda, om...
14 dagar i Egypten i juni för luftombytets skull, vi fick luftombyte och en kultursmäll, en ordentlig en.
Nu är vi alltsâ pâ landet efter att ha lämnat huvudstaden och vârt käraste kvarter och Eiffeltornet...
Här pâ landet är det avslappnat och ett annat liv, jag tror vi kan trivas här.
Jag glömde att säga att vi är tvâ om en dator och datortiden slâss vi om...nu lämnar jag över för mina fem minuter är slut,

Baka baka baka och plugga

Jag har sällan tillgâng till internät dâ jag inte jobbar längre, sâ inläggen är fâ.
Men allt gâr bra i skolan och om allt gâr som det borde sâ blir jag utbildad konditor i slutet av juni.
Vi jobbar sâ det ryker men det är mycket roligt och lärorikt!