Adopterad.
Jag är adopterad och mitt liv gjorde sâ att jag en dag ville veta vem mina föräldrar är och
hur de ser ut, och varför jag började mitt liv som adoptivbarn pâ en bänk vid en tâgstation i Poona i Januari 1974.
Jag led av att inte veta när och var jag är född, och varför jag lämnades till mitt öde.
Vet Pappan överhuvudtaget OM att det blev ett barn?
Vem är mamman? Tänker hon pâ mig?
Efter 9 mânader sâ mâste hon väl tänka pâ mig.
Födde hon mig själv.
Att mina föräldrar var äldre och att min mor ofta var sjuk och nästan aldrig
var ute med oss, gjorde att jag funderade pâ om de nâgonsin borde adopterat!
40+ och sjuk, skall man adoptera dâ?
Jag vet att jag alltid har sagt att jag ville ha barn tidigt.
Vad jag menar är att alla adoptivbarn kanske inte har lust att veta vem deras biologiska föräldrar är, för de har ju redan föräldrar...
Mânga adoptivbarn vâgar inte säga att de vill leta efter biologiska föräldrarna för att de tror att det är oloyalt och att adoptivföräldrarna skall ta illa upp.
Jag sa aldrig till min pappa att jag âkte ner för att försöka leta..han fick aldrig reda pâ att vi gjort allt (!) vi kunde pâ sâ fâ tid att kunna hitta mina biologiska föräldrar.
Jag tycker inte om ordet "Riktiga föräldrar", för mina barn har en styvmor och hon är inte mer mamma till barnen än vad jag är.
Jag är deras mamma, men deras styvmor tar min plats när jag inte är där och hon gör det bra!
Jag är även styvmor och det är mina barn ocksâ oavsett om bâda föräldrarna är närvarande.
Min (adoptiv) pappa sa, när jag precis fâtt mitt första barn
-Jag älskar dig mer än vad du älskar C.
Jag förstâr hur stort en adoption kan vara känslomässigt.
Man kan vara förälder oavsett blodbandet, bara vi själva kan bestämma för för kärleken
till ett barn finns det inga hinder.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire