lundi 15 octobre 2007

En katt, MIN katt

Vad det är lätt att göra sig lustig över nâgon och tycka att personen är löjlig.
Jag är bra pâ det, tror jag
I helgen försvann barnens katt och mamman ringde och var väldigt upprörd och
grät, bâda barnen grät och Pappan och jag försökte att trösta.
Enligt mig sâ borde hon kanske väntat med att ringa och inte försöka att grâta inför barnen,
men men
Katten hade fortfarande inte kommit tillbaka när Papounet (gillar inte ordet styvpappa och barnen kallar honom sâ) kom för att hämta barnen, sâ sa han att mamman mâdde sâ dâligt
sâ att hon kunde inte komma och hämta.
I en skämtsam ton sa han att katten kanske kommer och ringer pâ dörren!
Vi är alla överens om att en katt gâr och kommer oftast tillbaka....det gäller bara att veta när.
Han smet ut genom ett velux fönster och hoppade 2 meter ner pâ ett bord och sedan dess har
ingen sett Nisse.
Tänk om han hoppade i munnen pâ en hund och som ât upp honom?
Nu är jag elak, när jag kom hemifrân skidsemestern i april sâ fick min 17 âriga katt Lusse
en slags stroke och var vinglig pâ benen och mâdde dâligt, jag ringde akuten, katt akuten
och fick komma in direkt.
Jag lipade friskt i bilen och min yngsta frâgade varför jag var ledsen.
När jag kom in till veterinären sâ grät jag ännu mer och ursäktade mig själv med att säga
-Ja jag vet att det är löjligt att grâta, det är ju bara en katt.
Men det är MIN katt.

2 commentaires:

Unknown a dit…

Jag skulle bli själaglad om min katt gick bort sig. Den är inte riktigt klok.

Lillie plein damour a dit…

Nej det är inte riktigt! Elaka du!