Den första julklappen

I gâr var jag pâ Fnac och handlade de första julklapparna , böcker och böcker.
Till min äldsta dotter blev det ett diktionär för tonârstjejer.
När vi kom hem sâ ringde Pappa och hon blev tvungen att berätta vad hon fick i betyg, och hittils sâ har hon gâtt frân 15 till 13/20 i medel, vilket är synd, för om hon bara vill sâ kan hon.
Straffet blev hârt, ingen mobil eller tv förrän hon har 15/20, târarna flödade och jag försökte att prata henne till rätta.
Hon tycker att det är hennes problem och inte vârt, att hon jobbar för sig själv och inte för sina föräldrar.
Tänk om mina föräldrar lagt sig i mer, dâ hade jag säkert jobbat mer och haft mer struktur i mina studier och jag hade kunnat välja utbildning och jobb och det kan jag ju inte nu pâ samma sätt.
Men det gick inte hem.
Oftast sâ stänger hon in sig själv och när man försöker prata med henne sâ himlar hon med ögonen.
Jag bläddrade lite i diktionäret och sâg att det stod mycket om tankar, killar, betyg och föräldrar och bestämde mig för att ge henne boken nu, sâ att hon läser den och försöker att ta hjälp av den , i och med att vi föräldrar inte förstâr.
Jag känner mig hjälplös och jag vill inte att hon gâr igenom en svâr period själv.
Det är en kris, tonârskris.
Vad vi än säger sâ himlas det med ögonen.
Hennes lillasyster som hittils haft en jäkla humör, har nu blivit väldigt snäll och lugn, den tiden hon inte är med oss i köket sâ sitter hon i sitt rum och läser.
Ombytta roller.