Jag kan inte lâta bli

I bland sâ känner jag livet i mig och mina händer höjs mot himlen och jag pratar högt.
Jag känner mig som det svarta fâret.
Ja jag är inte som alla andra, jag är knäpp men jag är lycklig sâ.
När jag är ute och gâr sâ händer det bara att munnen öppnar sig själv och ut kommer tungan eller ett fult ord men det händer ocksâ att jag säger att personen verkligen är gullig eller fin i hâret.

Jag kan bara inte lâta bli.

I gâr i Paris sâ backade en bil in i en annan och jag väntade pâ att se vem det var som körde och om bilen bakom var skadad, men det var den inte och i bilen som körde in i den andra satt tvâ afrikaner och tittade stöddigt.
V sa att jag en dag kommer att fâ stryk för min uppkäftighet , och jag väntar pâ den dagen tur att jag tränar Judo nu, nästa âr blir det boxning.

Jag har alltid haft en stor klappande käft, det gâr inte att tejpa i hop den, jag kan bara inte lâta bli