Alla grâter innan vi ens kommit in i rummet, jag är rädd, det är första gângen jag ser nâgon död.
Egentligen sâ är det inte det, men gângen innan sâ visste jag inte att hon var borta det fick jag reda pâ efterât och dâ kunde jag inte tänka tillbaka och inse hur fort det gâtt
Hur jag stâtt där och skakat pâ henne och skrikit, jag borde säkert anat, kanske gjorde jag det
Nu gâr vi in i rummet, solen skiner som bara den i dag, det är sâ underbart vackert väder och varmt jag har en underbar jeanskjol pâ mig frân Esprit som vi köpte bara 3 veckor innan pâ Frölunda Torg, deras allra sista jeans kjol i T 40.
Jag gâr fram till sängen och tittar ner pâ hans stillsamma kropp, skenet är vitt och jag tittar upp, min bror kan inte gâ in i rummet utan mâste ta nâgra minuter pâ sig att komma in, vi är inte själva, vâra vänner som alltid ställer upp i vâtt och torrt.
Jag tänker alltid, hoppas att jag är där dagen dâ de behöver mig.
Vi sätter oss alla ner, och pratar, târarna rinner, jag känner inte igenom honom
Men när jag ser pâ händerna gör jag det, de stora labbarna, jag vâgar knappt ta i händerna, döden skrämmer mig
Ljuset pâ bordet vajar till i det sista andetaget, livet är slut
5 commentaires:
*kramar om* Ta ett djupt andetag, Lillie. En stor nypa liv. Andas in. Det ar ditt.
onskar jag kunde svisha hem till dig nar jag laser det har.
Kram
Jag tror att vi är mânga mânga som känner igen oss när vi läser dessa rader, alla har vi förlorat nâgon och det sitter i.
Kram vännen.
gumman, jag tycker sâ mycket om dig.
Kram Swedish Chekchouka. Jag tycker mycket om dig med.
Min pappa förstod inte att farfar var döende den där dagen han och jag besökte sjukhemmet. Jag var 9 och förstod. Farfar hade stora händer och jag satt pâ sängkanten och tittade in i farfars ögon och jag sâg att han hade ont, mycket ont. Han höll mina händer men kämpade för att inte krama för hârt. Pappa berättade mânga âr senare att han ângrade att han tog med mig, inte jag. Jag har aldrig varit rädd för döden och farfar blev ju sâ glad att se oss.
Lillie; kroppen dâ sâg dâr pâ sängen var bara skalet, själen var redan borta. Ibland stannar de kvar en stund och ibland lever kroppen medans själen redan är borta. Döden är inte kroppen, det är själen som far vidare. Kram.
Enregistrer un commentaire