En skimrande kväll

I gâr satt vi pâ en terrass i en gammal mysig stad framför ett vackert slott som skimrade röd gult i solnedgângen, det var fullt pâ alla terrasserna i stan, mellan rösterna och klirrande av glas och bestick drog en lätt vind drog igenom staden, solen gick ned och luften blev svalare, vi tog ett glas vin, och pratade som vänner gör , vi fyra och en osynlig gäst som ingen sâg, men som jag vant mig vid oftast där jag är sâ finns gästen med, en klump i magen, som dämpades lite av ett glas vitt gewurtz, men som efter en kaffe kom tillbaka i form, min ângest,
Angest över att aldrig bli frisk, jag ser fler och fler som trillar tillbaka i sjukdomen och det känns som om jag aldrig kommer att komma ur det här.
När jag satt i bilen hem sâ tänkte jag, skall jag vara sâ här resten av mitt liv, gâ runt med dödsângest och en klump i magen i hela mitt liv, nâgot mâste det väl finnas som inte är medeciskt.
Den osynliga gästen är stark och förstörande, oron över allt annat lindrar inte med alla mâsten.