Den 14 mars, pâ Matilda dagen, 1988 sâ splittrades min familj, min mamma gick bort i en hjärnblödning,sâ oväntat och abrupt.
Vi fick ingen tid att ta farväl, för alltid, mer än en puss pâ kinden pâ morgonen innan vi gick till skolan.
Efterât sâ funderade jag mycket pâ vad det var som jag sa sist till mamma,innan hon dog.
Vad var det sista som hon hörde?
Pussade jag henne pâ kinden den mândagsmorgonen?
Sade jag att jag älskade henne? Troligtvis inte. Jag vill att det var sâ ,men det kanske inte ens blev nâgon puss pâ kinden den morgonen.
Tänk om jag hade vetat? Hade vi kramat med extra värme? Hade vi kramat och inte velat släppa taget?
I en dröm som jag hade, säkert 10 âr senare,sâ stod jag pâ vâr trappavsatts med mamma framför mig,brevid sig sâ hade hon tvâ stora väskor.
Jag grät och bad henne att stanna med oss (Jag var väldigt mammig) Jämför jag med mina barn i dag,sâ är de inte sâ mammiga när jag tänker efter
Hon säger ingenting utan böjer sig ner för att ta tag i väskan och gâ och säger till slut,
-Var inte ledsen, livet är inte slut när man dör,det gâr vidare och fortsätter precis som det var förrut.
Jag kommer inte i hâg mer av drömmen, men det var den sista drömmen som jag sâg mamma i sâ tydligt.
Jag har funderat sâ hur hon menade, och undrar fortfarande om det var mamma som hälsat pâ i drömmen.
I min egoism sâ har jag bara tänkt pâ mig själv och min stora sorg, inte pâ mormor som frâgade innan begravningen om jag trodde att mamma nâgonsin älskat henne, jag svarade ja det är sâ klart ,alla älskar sina föräldrar
Mormor gick bort âret efterât, av sorg
Jag hoppas att hon trodde pâ mig, jag vet att mamma älskade mormor även om det inte syndes och kändes. Hon var alltid mân att vi skulle hälsa pâ mormor och ringa och skriva brev.
Och Pappa? Ensam med tvâ tonâringar och jag tror att mycket av honom drunknade i sorgen
För att inte tala om min bror eller mammas syskon, som än i dag inte kan prata om det utan att grâta.
Det skakade om, och splittrade inte bara vâr familj utan hela släkten, alla trillade vi ned i vattnet av sorg och alla försökte vi ta oss upp i livbâtarna sâ gott vi kunde.
Jag vet inte om alla kom upp med bâda benen i livbâtarna, jag har känslan av att vi fortfarande dinglar med ett ben ute.
Tar man sig igen efter en sorg? Jag tror inte det
Sorgen kommer och gâr, i bland känns det som om minnena är förgiftade och vissa dagar kan man le ât dem
Pappa,Mamma, jag och lillebror, hur hade vârt liv settt ut i dag om vi inte hade splittrats?
En dag, en timme, en sekund och ett blodkärl förvandlade den 14 mars förevigt
8 commentaires:
Åh gumman så starkt du skriver. Jag e övertygad om att det var din mamma som besökte dig.
kram!
Tack för du läste gumman. Kram
Åh vad du är duktig som orkar skriva, fick mig att gråta och verkligen uppskatta vad jag har här idag.
Man vet oftast inte när det är sista gången man kommer att se någon och det borde vi alla kanske tänka på. kram anna uk
Ja, jag satte mig ned för att skriva ut känslorna mellan 12 och 14, efterât kände jag mig tömd pâ sâ mânga känslor, jag tror att det gjorde mig.
Kram
Man kan ju inte sluta sakna nâgon som man älskar sâ sorgen finns alltid där! Ibland har man förmânen att vandra länge med dom man älskar och ibland inte sâ man borde försöka stanna upp lite oftare och leva i nuet. Vâr generation är bättre pâ att tala om att vi älskar nâgon men vâra föräldrar uppfostrades inte sâ. Det är klart att din mamma och pappa visste att du älskade dom även fast du kanske inte sa det varje dag. Kram
Jag tror ocksâ att vi är bättre pâ kommunikation än den generation innan och innan dem.
Jag vet att de vet att jag innerst inne älskade dem, synd bara att man inte kan säga det direkt till dem i dag.
Hoppas att de ser mig i dag.
Så sorgligt och så fruktansvärt orättvist att mista sin mamma alldeles för tidigt i livet. Det är nog alltid en bit som fattas, du hade behövt henne vid din sida. När man tänker på att livet är så skört går det nästan inte att stå ut. Fast jag vet att det bästa man kan göra är att i stället försöka ta vara på varje dag så mycket som det bara går. Alltid krama sina barn och säga hejdå innan man skiljs åt. Att försöka stå över dagligt gnabb och konflikter. Att försöka vara kärleksfull och tålmodig... Du skriver så känslofullt och vackert att jag blir alldeles rörd. Jag är helt övertygad om att det var din mamma som besökte dig i drömmen.
Kram
NB, Vad fin du är, tack sâ mycket.
Kram tillbaka.
Enregistrer un commentaire