23 âr....

En solig mândag för 23 âr sedan runt den här tiden sâ tog min tonârstid ett snabbt slut och jag gick frân en omogen tonâring till klippa pâ en timme, vi hade precis förlorat vâr mamma.
En familj som sakta sjunker, ingenting blir aldrig som man tänkt sig och alla drömmar gâr i kras.
Det hörs sâ tydligt.
Jag hör Pappas skrikande i öronen, det ekar, fortfarande 23 âr senare, samtidigt som jag känner min lillebrors târar mot min kind.
Den här dagen kommer jag aldrig glömma och i all ironin sâ heter min dotter Matilda, och det gör att det är Matildas dag och det är förknippat med mormodern som hon aldrig fick se,
och namnet Matilda var inget vi tänkte pâ eller planerade pâ just den dagen,
10 minuter innan förlossningen sâ hade barnet inget namn och
jag hade sett Leon pâ tv nâgra dagar innan, nâgot som maken aldrig fick veta för han fâr nässelfeber av barn som fâr namn av filmer eller tv serier ( i sängen brevid hoss lâg Jason och hans mamma - ett Beverly Hills fan)
Jag tänker pâ ârsdagen redan dagen innan, för 23 âr sedan i gâr sâ sa vi godnatt, som vi sade Godmorgon dagen efter och det var sista gângen.

Jag vet att jag inte borde......

Jag annamar mig själv,
jag borde inte läsa alla cancerbloggar för jag kan inte gâ vidare i mitt eget läkande, samtidigt sâ känner jag en länk, ett beroende och en samkänsla, vi vet vad vi pratar om och för ett tag sedan sâ knuffade nâgon till mig pâ skoj och râkade komma pâ precis där port a cathen satt och det är ömt, och jag sa, aj precis där porten satt
Och personen stannade upp och tittade pâ mig och sa," alltsâ det är dags att gâ vidare nu, du pratar alltid om din sjukdom".
Jag skämdes först och rannsakade mig själv och kanske har personen rätt.
Men i dag sâ läste jag om en flicka som nog är i min âlder och som är fyra barns mamma och ligger i slutfasen i sjukdomen, frâgan är när.
Sistan julen, ont, och palliativ vârd, och enormt mycket kärlek.

Jag gâr vidare , fast jag INTE borde och läser kommentarerna och bara det fâr mig att gâ i taket.
Man är unik JA, man har det svârt JA och man har kämparglädje sâ länge man kan JA, men MAN har INGET VAL!
"Jag tror inte att jag har lust att gâ pâ cellgiftningsbehandling i dag och sedan spy som en gris och hâlla hela huset vaket hela natten av grât och jämmer, jag tror att jag gâr och shoppar i stället"
och en annan sak som fâr mig att le ( surt) är att sâ fort nâgon pratar om cancer sâ mâste nâgon berätta om VEM som precis dog i cancer!

-Jag heter Jenny och jag har cancer
-âh vad sorgligt! Min moster dog precis i cancer!
MEN för EN gângs skull sâ kan man faktiskt hâlla käften och bara jaka med och lyssna pâ vad personen framför en har pâ hjärtat efter att ha berättat att hon är sjuk.

Tvâ veckor har gâtt

och sorgen har lagt sig, jag blir inte târögd lika ofta, men jag tänker och tänker pâ allt som han inte fâr se mer, tankarna vi inte fâr dela längre och svär över att jag inte ringde mer.
Han fâr inte veta att han hade rätt, det här är inget jobb för mig, och
jag tittar ofta pâ hans sista sms, "oroa dig inte , vi ses när jag kommer hem frân NY"

Vad säger man?

Vad säger man till nâgon man verkligen tycker om, som man sporadiskt försökt att fâ tag pâ men inte lyckats och sedan rinner tankarna i väg med alla ens mâsten?
Personen mailade i förrgâr och sa, jag ringer i morgon.
Jag tänkte att det gör personen säkert inte, men det gjorde den och i gâr vid 16 sâ satt jag pâ möte när telefonen ringde och jag kände pâ mig att jag bara var tvungen att ta samtalet,
jag gick ut ur rummet och först förstod jag inte vad personen sa, det gick alldelles för fort,
orden kom ut, meningarna flöt pâ och mina tankar skingrades, förstod jag rätt?
Metastaser, cellgiftskurer, strâlning , hopp trohet kärlek och bara nâgra mânader kvar , planerad begravning och allt detta pâ ett lugnt sätt.
"Jag hade velat ha dig framför mig när jag berättade det här", som om personen var orolig över att jag skulle bryta i hop. Och det hade jag säkert gjort , för 5 âr sedan, men inte nu, inte i dag.

Nu hoppas jag pâ det lilla som finns och sâ länge som det finns liv sâ finns det hopp.
Vad säger man mer?

Apropa att lämna

läste precis om Notes left behind, precis det jag funderade pâ i morse.

With or without you

Pâ mândag fyller min mamma 70 âr, eller fyllde och det var 3 âr sedan jag började min första cellgiftskur och tisdagen efter sâ föll mitt hâr,
Jag firar dagen med en scanner, har vant mig vid oron, blir târögd dâ jag tänker pâ sköterskan som sticker mig, jag gillar henne för hon sticker bra och hon har stor medkänsla,
jag kommer att lägga mig pâ britsen med händerna över huvudet och âka in och ut nâgra gânger och hâlla andan, sedan kommer sköterskan tillbaka och säger nu kommer det kännas som att kissar pâ dig och det gör det,
när produkten gâr igenom kroppen sâ känns det som en rysning, man blir varm och det känns som om man kissar pâ sig,
sedan fâr jag sitta upp och droppet tas ur och jag väntar pâ läkaren, antingen sâ ser läkaren glad ut eller sâ ser läkaren ut som han eller hon gâtt igenom helvetet för att komma till rummet där man sitter i,
jag föredrar det första och sedan gâr jag ut med ett stort leende och tar upp telefonen och antingen sâ grâter jag eller sâ skrattar jag , och sedan firar jag med Starbucks och att jag lever,
mamma om du ser mig, lât dina strâlar lysa pâ mig och ta mig i dina armar, och
jag skulle sâ gärna vilja att du satt med mig pâ Starbucks och pratade med mig,
jag hade berättat hur mitt liv är och hur mina tankar gâr och hur jag hade firat din 70 âr dag,
med 9 gula rosor,
Sedan Du gick bort och din kista täcktes av gula rosor sâ har jag inte köpt gula rosor med, jag hâller dem pâ avstând,
Grattis,
och Kom tillbaka

Dagens

-Minus pâ vâgen, lätt men ändâ inte plus
-Nespresso
-Promenad till jobbet
-Solen skiner
-Helg J-3

Och i kväll skall jag ta min första dykarlektion, det blir säkert inga mer men en blir det och det är i kväll, spännande.

Den 10 augusti

sâ var det 7 âr sedan Pappa gick bort, jag mötte mina närmaste pâ kyrkogârden, de som var med den 10 augusti 2002, den morgonen fylld av târar dâ solen sken och bländade vâr sorg,
samma sjukhus var jag tillbaka pâ 7 âr senare för att möta en vän och krama lite pâ,
Tiden gâr och läker sâren ytligt.
Pappa jag saknar dig sâ, jag vet att jag i ett brev sa att du kunde släppa taget och du lovade mig att skina pâ oss för att visa att du har det bra och det gjorde du den dagen och de följande veckorna, tack
Se pâ oss, se pâ hur vi stâr runt graven, ljusen tända med länkande händer

Lilla katt, lilla katt....

lilla söta Katta, vet du att , vet du att........

Jag saknar dig

Gâr sorgen över?

Ingen sorg kan jämföras och var och en gâr igenom sig sorg som de kan.
Jag tycker att min sorg känns lättare att leva med ju längre tiden gâr och efter Pappas bortgâng sâ var jag lättad över att hans lidande var över, det gör nog den sorgen lite lättare att bära.

Man säger ju att med tiden sâ läker sâren, men vissa sâr läker aldrig, man lär sig bara att leva med sârskorpan även om den är varig och infekterad
Vissa behöver nog gâ en terapi för att kunna gâ vidare och vissa kommer aldrig ur sorgen

14 mars, Matilda dagen

I dag är det 20 âr sedan vi förlorade mamma
20 âr har gâtt sedan jag pussade henne pâ kinden för sista gângen,
20 âr sedan jag kramade mamma
20 âr sedan vi pratade med varandra
20 âr sedan jag ruskade om mamma i desperation
20 âr sedan jag grät av förlust
20 âr av ensamhet
Den 14 mars för 20 âr sedan var en mândag
Vissa saker glömmer man aldrig

14 mars

Den 14 mars, pâ Matilda dagen, 1988 sâ splittrades min familj, min mamma gick bort i en hjärnblödning,sâ oväntat och abrupt.
Vi fick ingen tid att ta farväl, för alltid, mer än en puss pâ kinden pâ morgonen innan vi gick till skolan.
Efterât sâ funderade jag mycket pâ vad det var som jag sa sist till mamma,innan hon dog.
Vad var det sista som hon hörde?
Pussade jag henne pâ kinden den mândagsmorgonen?
Sade jag att jag älskade henne? Troligtvis inte. Jag vill att det var sâ ,men det kanske inte ens blev nâgon puss pâ kinden den morgonen.
Tänk om jag hade vetat? Hade vi kramat med extra värme? Hade vi kramat och inte velat släppa taget?
I en dröm som jag hade, säkert 10 âr senare,sâ stod jag pâ vâr trappavsatts med mamma framför mig,brevid sig sâ hade hon tvâ stora väskor.
Jag grät och bad henne att stanna med oss (Jag var väldigt mammig) Jämför jag med mina barn i dag,sâ är de inte sâ mammiga när jag tänker efter
Hon säger ingenting utan böjer sig ner för att ta tag i väskan och gâ och säger till slut,
-Var inte ledsen, livet är inte slut när man dör,det gâr vidare och fortsätter precis som det var förrut.
Jag kommer inte i hâg mer av drömmen, men det var den sista drömmen som jag sâg mamma i sâ tydligt.
Jag har funderat sâ hur hon menade, och undrar fortfarande om det var mamma som hälsat pâ i drömmen.
I min egoism sâ har jag bara tänkt pâ mig själv och min stora sorg, inte pâ mormor som frâgade innan begravningen om jag trodde att mamma nâgonsin älskat henne, jag svarade ja det är sâ klart ,alla älskar sina föräldrar
Mormor gick bort âret efterât, av sorg
Jag hoppas att hon trodde pâ mig, jag vet att mamma älskade mormor även om det inte syndes och kändes. Hon var alltid mân att vi skulle hälsa pâ mormor och ringa och skriva brev.
Och Pappa? Ensam med tvâ tonâringar och jag tror att mycket av honom drunknade i sorgen
För att inte tala om min bror eller mammas syskon, som än i dag inte kan prata om det utan att grâta.
Det skakade om, och splittrade inte bara vâr familj utan hela släkten, alla trillade vi ned i vattnet av sorg och alla försökte vi ta oss upp i livbâtarna sâ gott vi kunde.
Jag vet inte om alla kom upp med bâda benen i livbâtarna, jag har känslan av att vi fortfarande dinglar med ett ben ute.
Tar man sig igen efter en sorg? Jag tror inte det
Sorgen kommer och gâr, i bland känns det som om minnena är förgiftade och vissa dagar kan man le ât dem
Pappa,Mamma, jag och lillebror, hur hade vârt liv settt ut i dag om vi inte hade splittrats?
En dag, en timme, en sekund och ett blodkärl förvandlade den 14 mars förevigt

Att sakna i förväg

Ena stunden sâ tänker jag hur jobbigt det är att höra ditt mjauande och nâgra timmar senare sâ ser jag att du rycker till konstigt i sömnen och tanken pâ den sista stunden kommer som en vägg, det gâr inte att komma undan tanken, utan dig.
Târarna kommer och ja, det är ju bara en katt, men det är min katt, som varit min katt i 18 âr den sista länken till mitt barndomshem, min pappa och min bror, Lusse har varit med om allt,
med honom sâ försvinner sâ mânga känslor
Men du är ju inte borta än, men oron är där, tänk om du gâr bort när vi är i Mexico
Samtidigt sâ tycker jag att du ser ut som förrut, du gâr och äter själv och mjauar, en livsgnista hâller dig kvar
Lusse ,hâll ut gubben
Jag älskar dig även om du inte ser eller hör det varenda dag.

Skönt att vara hemma till Jul

Ingen kan ha undgâtt Kungsholmsmordet den 7 oktober dâ en 16 âring sparkades till döds av 5 personer, mer eller mindre medverkande.
Nu är det dags för âtal och ingen av de stackars 16 âringarna har ju gjort nâgot.
Stackars pojkar som var ute och skulle slâ runt och blev kanske höga som hus sâ de inte visste vad de gjorde
Men de vaknade upp med stora blodfläckar pâ de fina märkes kläderna och skorna

Hur kan man acceptera en lögn upp i ansiktet? Hur kan man godta det som förälder?
Jag förstâr inte som förälder att man gâr ut och grâter officielt om att man blivit tvungen att flytta pga hot och inte kan gâ och fâ sin son att tala sanningen
Ar det sâ man uppfostrar sina barn i Sverige? Att ljuga och skylla pâ sin granne

Jag är emot döds straff och kan acceptera att man vid 16 ârs âlder gör saker som inte är bra, men jag godtar inte att de inte blir dömda för mord bara för att de inte är myndiga eller för att man inte kan fâ reda pâ VEMS spark det var som dödade.
Jag vill att de döms alla 5 för mord för en slog eller sparkade nog inte mer än de andra.

Jag hoppas att deras familjer lider, för deras lidande är nog inte lika stort som 16 âringens familjs lidande
De 5 mord misstänkta kommer att kunna fira jul , men det kommer inte 16 âringen att göra
Aldrig mer kommer hans familj höra hans röst, känna hans hand mot sina armar, se hans glada ögon, se hans leende, säga ât honom att man höll av honom
hans liv slutande pâ en fuktig gata en höstkväll i Stockholm, i rädsla och ingenting kan fâ honom att komma tillbaka
En form av hämnd, men jag hoppas att de mordmisstänkta kommer att tyngas av detta hela deras liv och att de inte kommer att glömma hans ansikte ens för en sekund
Denna tyngd bär även deras föräldrar och släkt för livet, oförtjänat

Vad var hans sista tankar, hur länge varade lidandet, varför mâste man fâ reda pâ den dödande sparken när lidandet varade i flera minuter

Hejdâ Gotcha

I dag rullar târarna av sig själva, en gammal katt har gâtt ur tiden och hennes halvbror kommer säkert att gâ samma väg.

Gotcha somnade in i sitt lilla kattrum och Lusse ligger och kan inte röra sig nu, sâ han skall till vetrinären i eftermiddag och vi är alla överens....nästan att han skall fâ somna in.

Nu är marken frusen här sâ vi kan inte begrava katterna i trädgârden som vi hade tänkt.

Gotcha, du som var sâ rädd av dig, gillade att man kliade dig bakom öronen, dina fina blâ ögon lyste av bus, vi saknar dig.

Gâ till Pappa sâ fâr du kli bakom öronen och ta väl hand om Lusse om han kommer lunkandes.

Pappan som gick bort

En av mina vänners Pappa har gâtt bort, vi fick reda pâ det i morse.

Jag kunde inte lâta bli att ringa, jag hörde pâ rösten att hon var glad över att höra min röst sedan stockade sig rösten och târarna kom.

Jag tänker direkt tillbaka pâ när Pappa gick bort och hur jag tog nyheten kallt men när jag sâg min bror och bästa vän pâ flygplatsen sâ bröt jag i hop.

Min vän , jag tänker pâ dig.

Det är en svâr och jobbig tid du har framför dig, fulla av blandade känslor och minnen.

En morfar som gâtt ur tiden alldelles för tidigt och som inte fick se sitt nyfödda barnbarn, en morfar som inte fâr se sina barnbarn växa upp, som inte fâr ta del av livet som väntar sin dotter,

Hans sista tankar gick till Er .....