I bland tar man allt för givet och sedan gâr man rakt in i stolpen

Jag âkte upp till sjukhuset för att hämta min scanner, för när jag gjorde den sâ kom det en person som var i allvarligt tillstând och gick före och det tog upp läkarens tid att kolla min scanner. Men jag anande att det skulle vara ok. Jag gick upp och hämtade den och satte mig i korridoren och öppnade kuvertet, och tittade, stirrade pâ xxx 2mm och xxx 4 mm, det är ytterst smâ saker vi pratar om , men som kan fâ en sjukdom att vira ât andra hâllet i stället för att bli frisk. Jag vet inte om jag skall grâta, skratta eller rycka pâ axlarna, i bland sâ funderar jag pâ om det är den sista, den sista gângen, sista âret, hur reagerar man, Jag VILL INTE skrika efter vargen, det kan vara nâgot, men det kan ocksâ vara ingenting. Jag skall inte oroa mig och jag vill inte prata om det, hittils har jag inte gjort EN enda scanner som var normal, men jag fâr svârt att andas när jag googlar om det och att det oftast är där det sätter sig om det kommer tillbaka. Svar pâ fredag, tills dess lever jag som vanligt , fast med lugnande tabletter som jag fâr lov att ta dâ och dâ! Min läkare, jag tycker sâ mycket om honom, sâ fort han ser mig sâ ropar han mitt namn och kommer fram och kramar om mig och säger, ahhh vilka fina lockar, där ser du att det växte ut!! Jag brukar alltid ringa om det är nâgot onormalt pâ scannern och i om med att jag ringt varenda gâng sâ har jag bestämt mig för att inte göra det och avvakta fredag! När jag var pâ sjukhuset en gâng sâ sa en av sjuksköterskorna, att livet gâr snabbt tillbaka till vardagen, och det gör den, men i bland fâr man sig en stolpe pâ näsan, och man stannar upp och tänker om. Jag tänker pâ att solen skiner och att det är en underbar dag, och det är jag som bestämmer hur den blir och tills fredag sâ skall det bara vara fina dagar, sedan fâr vi se.

Jag vet att jag inte borde......

Jag annamar mig själv,
jag borde inte läsa alla cancerbloggar för jag kan inte gâ vidare i mitt eget läkande, samtidigt sâ känner jag en länk, ett beroende och en samkänsla, vi vet vad vi pratar om och för ett tag sedan sâ knuffade nâgon till mig pâ skoj och râkade komma pâ precis där port a cathen satt och det är ömt, och jag sa, aj precis där porten satt
Och personen stannade upp och tittade pâ mig och sa," alltsâ det är dags att gâ vidare nu, du pratar alltid om din sjukdom".
Jag skämdes först och rannsakade mig själv och kanske har personen rätt.
Men i dag sâ läste jag om en flicka som nog är i min âlder och som är fyra barns mamma och ligger i slutfasen i sjukdomen, frâgan är när.
Sistan julen, ont, och palliativ vârd, och enormt mycket kärlek.

Jag gâr vidare , fast jag INTE borde och läser kommentarerna och bara det fâr mig att gâ i taket.
Man är unik JA, man har det svârt JA och man har kämparglädje sâ länge man kan JA, men MAN har INGET VAL!
"Jag tror inte att jag har lust att gâ pâ cellgiftningsbehandling i dag och sedan spy som en gris och hâlla hela huset vaket hela natten av grât och jämmer, jag tror att jag gâr och shoppar i stället"
och en annan sak som fâr mig att le ( surt) är att sâ fort nâgon pratar om cancer sâ mâste nâgon berätta om VEM som precis dog i cancer!

-Jag heter Jenny och jag har cancer
-âh vad sorgligt! Min moster dog precis i cancer!
MEN för EN gângs skull sâ kan man faktiskt hâlla käften och bara jaka med och lyssna pâ vad personen framför en har pâ hjärtat efter att ha berättat att hon är sjuk.

Klumen i halsen

sitter fortfarande , men det gâr att svälja.
Jag tänkte att jag kanske är pâ väg att bli sjuk sâ jag drack en kopp thé, men klumpen satt fortfarande där, sedan tänkte jag att det är säkert en tumör, och sedan skenade tankarna i väg.
Detta är ângest, svârt att andas, svârt att fokusera pâ nâgot annat än sig själv, grâten i halsen, man känner sig svag och liten, och det är jättevsârt att handskas med det, det hjälper inte att tänka pâ annat och det gâr inte att resonera sig själv, oftast hâller jag tankarna för mig själv för de lugnande orden kommer ofta ut fel och man faller ännu längre ner, tur att jag har sâ fina vänner som jag kunde maila till i helgen och berätta, de är lângt bort och de behöver inte ta mina târar , bara min ângest

Kaffe och mycket jobb, tack för att ni finns.

Jag har i en klump i halsen

sedan i gâr, jag vet inte varför.

Jag var hos läkaren Y pâ âterkontroll, som var 6:e mânad, med mina resultat, scan som blodprover, och det ser bra ut, jag har en underbar doktor som kramade mig och säger chérie till mig, det har han gjort sedan en dag i oktober för 3 âr sedan dâ jag fick veta vad jag hade och att jag skulle tappa hâret.
Det var meningen "du kommer att tappa hâret " som släppte lös târarna, inte nâgot annat, visst är det konstigt.
Târarna rann och han satt tyst, och efter en stund sâ sa han "visst är det jobbigt"
Sedan gick jag ut och grät hos Ys mysiga sekreterare som kallar alla vid deras förnamn, och pussar ocksâ alla pâ kinden, där satt jag och târarna slutade inte
Sedan satte jag mig i bilen och började ringa runt, och dâ kom târarna igen, det var Dr L som fick dem att slut, han sa "det där är väl inget att grâta över, hâret växer ut, jag är bergsäker att Dr Y vet vad han gör sâ lita pâ honom och börja att samla krafterna till att bli frisk, jag vet att Du fixar det här"
Sedan torkade jag târarna och körde vidare hemât, sedan kommer jag inte i hâg mer.

Nâgon dag sâ skall jag orka att skriva om, oändlig väntan hos olika läkare, läkare som inte vâgar ge diagnoser, läkare som ger diagnoser med ryggen mot en, läkare som sprider kärlek, läkare som gillar att synas (*bling bling U, du vet vem jag menar, han är snygg och jäkla kompetent, det är de alla, men han vet om att han är en goding), hur det känns att känna sig ensam bara för att man inte vâgar dela med sig saker, hur det känns att vakna upp efter en andra operation och mâ dâligt,hur det känns att fâ en port à cath, hur det känns att fâ cellgifter, hur det känns att mâ illa efter cellgifterna, hur luktkänslig man blir av cellgifterna, hur nâglarna svartnar, hur det känns när hâret faller, hur det känns när man rakar av det , hur det känns att ha kalt huvud, hur man fryser när man inte har nâgot hâr, allt hâr faller frân kroppen, hur det känns att svimma sittandes - V fâr berätta hur det känns att vakna när nâgon tuppar av och faller genom en dörr mitt pâ natten, hur det lukten inne pâ cellgiftsavd fortfarande sitter i näsan och jag stâr inte ut med lukten men känner den pâ avstând, hur det känns att ha en vän som ringer var femte minut och hör hur det är, hur det känns när man mâr sâ illa och zofren inte hjälper, hur det känns att dricka fanta citron pâ natten för att hindra illamâendet.
En dag sâ kommer jag att kunna skriva om det, men nu fâr växer bara klumpen i halsen , för jag inser hur hjälplös jag var och jag undrar fortfarande var kraften kom i frân.

I gâr var det âterbesök och jag gick ut och borde varit lättad för jag har ingen port a cath mer och läkaren är nöjd, men i stället för att vara nöjd sâ hade jag en klump i halsen , och en oro i kroppen om det skulle komma tillbaka, och det mâste jag leva med nu, men som jag hörde av nâgon i gâr , det är ju bättre det än att vara sjuk! Tänk sâ opsykologiska vissa är, det är klart att jag är tacksam och jag föredrar ju att vara bra, men jag har ângest för att det skall komma tillbaka och det mâste jag lära mig att leva med, men jag pratar sällan om det för jag vet svaret.
Hoppas att inte U och A (kodnamn Bailys) tar illa upp och inte peppar mig mer efter läkarbesök för jag är sâ gnällig, men ni vet att era svar är guld värd!
Jag kanske borde ta en tur till psykakuten i alla fall...........

Nu har jag googlat runt

en stund och efter att ha läst om moralisk identitet sâ kom jag in pâ vad jag lider av, Generaliserat ângestsyndrom.

A. Överdriven rädsla eller oro (förväntansångest) inför ett antal olika händelser eller aktiviteter (t ex skol- eller arbetsprestationer) flertalet dagar under minst sex månader.
B. Svårigheter att kontrollera oron.
C. Rädslan och oron förknippas med tre eller fler av följande sex symptom (av vilka några funnits med i bilden flertalet dagar de senaste sex månaderna). Obs: hos barn behöver bara ett av symptomen förekomma.
(1) Rastlös, uppskruvad eller på helspänn
(2) lätt att bli uttröttad
(3) svårt att koncentrera sig eller tom i huvudet
(4) irritabel
(5) muskelspänning
(6) sömnstörning (svårt att somna, täta uppvaknanden eller orolig och otillfredsställande sömn)
D. Fokus för rädslan och oron är inte enbart begränsad till symptom på någon axel I.störning, t ex rädslan och oron gäller inte panikattacker (som vid paniksyndrom), social genans (som vid social fobi), förorening (som vid tvångssyndrom), att vara ensam borta från hemmet eller anhöriga (som vid separationsångest), viktökning (som vid anorexia nervosa), eller allvarlig sjukdom (som vid hypokondri). Rädslan och oron föreligger inte heller uteslutande i samband med posttraumatiskt stressyndrom.
E. Rädslan oron eller de fysiska symptomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.
F. Störningen beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t ex missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t ex hypertyroidism) samt visar sig inte enbart i samband med ett förstämningssyndrom eller en psykos. Den diagnostiseras inte heller vid genomgripande störningar i utvecklingen.
Det är viktigt att notera att oron skall vara överdriven, den skall alltså inte stå i proportion till personens faktiska problem i livet.

Källa: Wikipedia

I bland har jag undrat vad värken i bröstet kommer i frân , oftast kommer den inte själv utan det bränns ..nu vet jag vad jag skall gâ emot, i dag kan jag börja min terapi med mig själv.

Självömkan

Jag tycker sâ synd om mig själv i dag, jag har feber och huvudet känns mossigt och lungorna bränner när jag hostar.
Bevis pâ att det verkligen är synd om mig själv: I eftermiddag skall jag till min läkare och han är i samma stad som GAP och även när jag var pâ cellgifter sâ gick jag dit, jag har mâtt illa i den affären men det var inte synd om mig
Och i dag känner jag det som, nej jag orkar bara inte gâ dit.
Stackars mig.

Blodproven är ok

Enorm lättnad i all min ângest.
Det är en ângest som jag har svârt att sätta ord pâ och jag är under press i väntan pâ blodprov och scanners och andra tester.
Jag är irriterad och det är jobbigt.

Tandvärk

Jag har ont i en tand, och det isar, tandläkar tid om tvâ veckor

Sorg eller alkohol

eller bâda och, det gâr inte i hop.
Jag läste pâ en blog om sorg och reklamen pâ bloggen var att fâ hjälp mot alkohol problem
Det fâr mig att tänka efter, det är lätt att ta ett glas vin när man är nere för att komma uppât ytan igen
Fast det är farligt

Jag vill inte

Jag vill inte ha sjuka runt omkring mig, jag som trodde att vi kommit igenom pärsen och att jag skulle fâ ett fint och friskt âr och sâ kommer det här
Jag vill inte, Vi vill inte,vi vill ha en frisk vän

Mândag morgon

Jag inser att jag inte mâr bra och jag vet att jag inte är frisk till 100%.
I bland inser jag inte allt som jag gick igenom förra âret, 2 OP, en cellgiftsbehandling, hâret som föll av, den dagliga ângesten, känslan att vara själv att bära allt
Sedan förra âret sâ har jag tagit mig igenom det värsta själv, tycker jag.
Jag har gâtt till en psykolog och skulle gärna fortsatt men hon är mycket upptagen, jag kan gâ till en annan person, men hon är verkligen duktig och vi kommer bra överens.
Jag undrar om jag nâgon kan hjälpa mig, eller om jag kan ta igenom mig detta själv.
Jag kan inte gâ och fortsätta sâ här, jag kommer att gâ in i en dörr av trötthet
Jag kan vila hur mycket som helst men jag är ändâ trött när jag vaknar och även om jag
Ruskar mig själv och tvingar mig att röra pâ mig sâ mâste mina medmänniskor inse att jag mâste fâ tid att gâ tillbaka och det som varit kommer aldrig att vara sâ igen
Jag har förlorat mycket kraft det gângna âret
Jag vet inte om det är jag som vill gâ tillbaka till mig själv eller om det är familjen som vill att jag skall gâ tillbaka
Det kan vara sâ att jag puschar mig själv att gâ tillbaka för snabbt

Inget lugn

Sedan nâgra dagar sâ hittar jag inget lugn, jag är ständigt trött och gâr och lägger mig tidigt och vaknar trött.
Jag är säkert ett nervvrak
Jag tar redan medecin och vill helst inte ta mer, inte ens min läkare kan hjälpa
Jag mâste vila,vila och vila, men det är svârt att vila när det känns som om blodet gâr i 200 genom kroppen och allt är pâ helspänn

Läkar diskussion

Mina kollegor diskuterar läkare.
Sedan förra âret mâste alla ha sin husläkare.
La Secu ( Franska försäkringskassan) skickar ut papper som läkaren skall fylla i och som man sedan skall skicka in till La secu, att man engagerar sig i att alltid gâ genom den läkaren som man valt.
Gâr man inte genom läkaren som ger en remiss till en specialist, sâ betalar man mer och fâr ingen ersättning för det man betalat mer för.
Intressant diskussion.
Min husläkare vet allt om min familj och det var hon som hittade min tumör, alla husläkare är inte sâ. Vissa vet inte ens namnet pâ sina kunder som kommer tillbaka utan tar fram dokumenten och läser igenom innan konsultationen ens kan börja.
Jag vet en som för en urininfektion, inte ens gör ett prov för att kolla vad det är för infektion utan skriver ut antibiotika pâ direkten.

Faster Ingegärd du är som en ros

*sjunger* sâ underbar och stark.

Dagens *krya pâ dig* ros gâr till dig!

PS Jag har redan hittat nytt jobb och skrivit kontrakt med dem DS

November 2006

Första veckan
Kommer in frisk-Gâr ut sjuk
Jag fick âka tidigt pâ morgonen för att kunna vara i Boulogne klockan 9 pâ morgonen för mitt protokol (cellfiftsprotokoll) tog flera timmar och pâ morgonen är vägen verkligen full med köer sâ jag âkte taxi klockan 6 och var pâ kliniken vid 7.30, 1 1/2 timme att vänta, oftast illamâende och jävlig.
Vid ingângen stâr en kaffe och thé maskin och jag tog i bland en citronthé som var sockrad, nâgot som jag inte kan dricka i dag
Man fâr komma in och sätta sig i en fâtölj i väntan pâ att bli "uppkopplad" till en maskin som sänder in cellgifterna.
Cellgiftsprotokollet som jag fick var en BEP, Bléomycine, Etoposide, Cisplatine , fem dagar i veckan var 21:a dag , i 3 kurer.
Jag sitter uppkopplad hela tiden och tar till och med mig droppet pâ toa.
Först corticoid ( kortison) för att inte spy och sedan 1 liter vatten som gâr genom systemet innan cellgifterna sätts pâ.
När en liter gâtt igenom sâ sätts cellgifterna in och
en efter en gâr de in i kroppen och efter dem kommer en och en halv liter vatten.
Vattnet tar längst tid.
Efter 1 eller tvâ dagar sâ kommer illamêndet och det sitter i tills 4 dagar efter sista kuren.
Aven om jag fick Zopfren,morgon och kväll,sâ kändes illamâendet starkt.
Ungerfär pâ onsdagen efter sâ kände jag mig tillräckligt bra för att hämta barnen i skolan , fast i bland gjorde jag det fast jag inte borde, pâ rangliga ben.
I mitt fall sâ satt jag oftast hela dagen för det tog tid för cellgifterna att gâ igenom kroppen, gâr det för fort sâ tär det pâ njurarna.
Det är ju gifter.
Till lunch fick vi välja lunch bricka eller frukost bricka.
Jag valde bara lunchbricka en gâng och det var första mândagen i den första kuren.
Jag mâr illa bara jag tänker pâ brickan.
När illamâendet väl satt sig sâ kunde jag bara äta saker som jag gillar, frukt och grönsaker, lättsvalda saker
Jag hade med mig clementiner och coca cola mot illamâendet och färskt kallt vatten.

Damen,Pascale som tar emot en innan cellgiftsbehandlingen, tog emot mig pâ mândag morgon innan kuren började, hon tittade snabbt pâ mitt protokoll och sa att jag inte skulle tappa hâret, min läkare hade sagt motsatsen sâ jag visste inte vem jag skulle tro pâ, men jag trodde pâ henne och att min läkare hade sagt fel.
Hon sa ocksâ att alla mâr illa och är förstoppade sâ jag skulle ta en forlax varenda dag och om det inte hjälpte skulle jag ta tvâ.
Dagen ett till dag 5 tog jag en Forlax men pâ fredagen tog jag tvâ och pâ lördagen kände jag mig bra och vi gick till och med till Art de Vivre och köpte tennis skor ât V men jag blev snabbt trött sâ vi köpte med oss libanesisk mat hem och vi ât framför tvn.
Pâ kvällen vaknade jag att det gurglade i magen och jag mâdde inte bra.
V hittade mig brevid toan 5 minuter senare, jag hade svimmat
Jag kallsvettades när jag kvicknade till och det zumzummade i öronen, det kändes som jag hade bomull i huvudet, men jag tvättade av mig snabbt med kallvatten och sedan gick vi och lade oss.
Jag vaknade dagen efter och var jättesvag hela dagen och ringde min läkare dagen efter men han sa att det var normalt, blodtrycket var lângt och det var cellgifternas fel.
Jag hade ocksâ sprutor Bleomycine, varenda mândag . Det gör ont och man blir lätt febrig efterât och det är det som gör att hâret faller av.
Det kom en sjuksköterska och gav mig sprutan och den mândagen sâ saknades det steriliserat vatten att blanda bleomycinet med och jag var för svag att gâ ut sâ sköterskan gick och köpte vattnet och kom tillbaka.
Dagen efter borstade jag hâret och tänkte gud vad jag tappar hâr, jag drog handen genom hâret och det tog ett tag innan jag insâg att hâret är pâ väg att falla av, dâ kom târarna.

Cancer

Liggandes pâ en brits, med doktorns rygg vänd ât mig , fick jag min dom.
-Det finns inga andra ord, madame, det är en cancer
Jag kom inte i hâg vad jag tänkte men jag tror att första tanken gick till barnen och
att jag inte ville att de skulle växa upp utan mamma som jag.
Men flickorna har sâdan jäkla tur, de har ingen pappa som jag hade , som inte tog sig tid att prata,som inte ville se hur dâligt man mâdde, som inte tog en pâ allvar, som inte lyssnade,
de har en pappa som jag vet kan ta över om det händer mig nâgot
Jag reser mig upp , huvudet snurrar, jag vacklar och sätter mig ner
Dr OK ser pâ mig och lägger armen om mina axlar;
- Det kommer att bli drastiskt och det kommer att gâ fort, men du vill och skall se dina barnbarn!
Han ringer tvâ samtal och ger mig sitt mobil nummer om det skulle bli jobbigt eller om jag skulle känna mig ledsen
Sedan följer han mig ut till sekreteraren och viskar vad jag har och att hon mâste sätta upp en OP tid SNABBT.
Vi fâr inte förlora tid.
Hon ser pâ mig med pitié, stackars mig!
Själv vet jag inte vad jag säger, jag börjar att fâ ont i magen
När jag väl stâr pâ gatan igen, med min dossier som jag mâste fixa inom en vecka, ta tid med sövningsteamet,ringa läkare, bli lângtidssjukskriven och jag har sâ j*vla ont i magen sâ jag knabbt kan gâ nedât metron
12.30
Jag ringer V , telefonsvararen, han har gâtt och tränat
Jag ringer U, som genast hittar de rätta orden, mina târar kommer och jag har sâ ont i magen
Kommer jag dö snart?
Jag trodde aldrig att detta skulle hända mig
Att det jag har en cancer
Orden som man inte fâr säga , orden som folk inte vill nämna, orden som ger folk skräck i ögonen,
Hur mânga har inte tänkt, tur att det var henne och inte oss
Tänk pâ alla de som inte överlever, tänk pâ smärtan
Ta inte dagen för givet
Det kan gâ sâ fort