jeudi 2 avril 2009

Jag har i en klump i halsen

sedan i gâr, jag vet inte varför.

Jag var hos läkaren Y pâ âterkontroll, som var 6:e mânad, med mina resultat, scan som blodprover, och det ser bra ut, jag har en underbar doktor som kramade mig och säger chérie till mig, det har han gjort sedan en dag i oktober för 3 âr sedan dâ jag fick veta vad jag hade och att jag skulle tappa hâret.
Det var meningen "du kommer att tappa hâret " som släppte lös târarna, inte nâgot annat, visst är det konstigt.
Târarna rann och han satt tyst, och efter en stund sâ sa han "visst är det jobbigt"
Sedan gick jag ut och grät hos Ys mysiga sekreterare som kallar alla vid deras förnamn, och pussar ocksâ alla pâ kinden, där satt jag och târarna slutade inte
Sedan satte jag mig i bilen och började ringa runt, och dâ kom târarna igen, det var Dr L som fick dem att slut, han sa "det där är väl inget att grâta över, hâret växer ut, jag är bergsäker att Dr Y vet vad han gör sâ lita pâ honom och börja att samla krafterna till att bli frisk, jag vet att Du fixar det här"
Sedan torkade jag târarna och körde vidare hemât, sedan kommer jag inte i hâg mer.

Nâgon dag sâ skall jag orka att skriva om, oändlig väntan hos olika läkare, läkare som inte vâgar ge diagnoser, läkare som ger diagnoser med ryggen mot en, läkare som sprider kärlek, läkare som gillar att synas (*bling bling U, du vet vem jag menar, han är snygg och jäkla kompetent, det är de alla, men han vet om att han är en goding), hur det känns att känna sig ensam bara för att man inte vâgar dela med sig saker, hur det känns att vakna upp efter en andra operation och mâ dâligt,hur det känns att fâ en port à cath, hur det känns att fâ cellgifter, hur det känns att mâ illa efter cellgifterna, hur luktkänslig man blir av cellgifterna, hur nâglarna svartnar, hur det känns när hâret faller, hur det känns när man rakar av det , hur det känns att ha kalt huvud, hur man fryser när man inte har nâgot hâr, allt hâr faller frân kroppen, hur det känns att svimma sittandes - V fâr berätta hur det känns att vakna när nâgon tuppar av och faller genom en dörr mitt pâ natten, hur det lukten inne pâ cellgiftsavd fortfarande sitter i näsan och jag stâr inte ut med lukten men känner den pâ avstând, hur det känns att ha en vän som ringer var femte minut och hör hur det är, hur det känns när man mâr sâ illa och zofren inte hjälper, hur det känns att dricka fanta citron pâ natten för att hindra illamâendet.
En dag sâ kommer jag att kunna skriva om det, men nu fâr växer bara klumpen i halsen , för jag inser hur hjälplös jag var och jag undrar fortfarande var kraften kom i frân.

I gâr var det âterbesök och jag gick ut och borde varit lättad för jag har ingen port a cath mer och läkaren är nöjd, men i stället för att vara nöjd sâ hade jag en klump i halsen , och en oro i kroppen om det skulle komma tillbaka, och det mâste jag leva med nu, men som jag hörde av nâgon i gâr , det är ju bättre det än att vara sjuk! Tänk sâ opsykologiska vissa är, det är klart att jag är tacksam och jag föredrar ju att vara bra, men jag har ângest för att det skall komma tillbaka och det mâste jag lära mig att leva med, men jag pratar sällan om det för jag vet svaret.
Hoppas att inte U och A (kodnamn Bailys) tar illa upp och inte peppar mig mer efter läkarbesök för jag är sâ gnällig, men ni vet att era svar är guld värd!
Jag kanske borde ta en tur till psykakuten i alla fall...........

6 commentaires:

annai a dit…

Du vet att psykakuten alltid är öppen min vän, 24h sur 24, 7 jours sur 7. Alltid. Du skulle bara våga sluta gnälla!

heffamamman a dit…

Hejsan vännen!
Först och främst vill jag ge dig en stor kram! Vare sig du vill eller inte. :) Du har gått igenom så mycket och jag kan tänka mig att alla olika känslor bubblar runt i kroppen på dig. Klumpar i halsen kommer och går, men blir klumparna för stora så blir de lätt jobbiga och tar över ens liv. Så om inte klumpen försvinner småningom så tycker jag nog att du ska prata med nån. Eller skriva av dig nånstans. Jag var ett tag inne och läste och ställde nån fråga hos Cancertjejerna. Det verkar vara ett härligt gäng tjejer och ett bra forum. Jag har aldrig gillat att prata högt om problem utan jag skriver hellre. Är nog en liten mussla på den fronten. Nåt som min man kan intyga...

Jag hade en jobbig period i somras innan min mamma påbörjade sin behandling. Dessutom var jag ju gravid och led av sömnlöshet pga det. Ingen sömn på nätterna i kombination med ständig oro var ingen höjdare. Ungefär samtidigt så upptäckte jag att jag också hade en knöl upp mot armhålan (på exakt samma ställe som min mamma). Innan det var utrett så hade jag nog en massiv klump i magen. Jag såg redan en artikel framför mig, i typ Allas veckotidning eller nåt, där det skrevs om "Mamma och dotter fick elakartad bröstcancer samtidigt". Fantasin skenar alltid iväg då den inte borde. Tre dagar innan vår lilla Heffaklump föddes så fick jag klartecken att min knöl inte var nåt farligt.

Det blev som vanligt mycket svammel från min sida. Du tycks ändå ha fått träffa ett antal läkare som är både kunniga OCH empatiska. Sådana kan det vara svåra att hitta. Ys sekreterare lät ju också som en klippa. Hoppas att klumpen i halsen försvinner och att du snart kan koppla av och njuta av våren och familjen till hundra procent igen! För oro gör ju ingenting bättre. Vilket förstås är lätt att säga för en som inte själv befinner sig i den situationen på samma sätt. Men jag tänker på dig och skickar över en låda full med postiva tankar!

Slutsvamlat och munkavel på för min del. ;-)
Stor Miloukram

Lillie plein damour a dit…

Annai: du är *kilar kliar * fin du.
Heffamamman: Tack, jag vill gärna bli kramad, det är skönt att ha sâ fina vänner som ni, jag trivs med att skriva av mig men om klumpen inte gât bort sâ vet jag att jag mâste ringa tillbaka till tjejen som jag gick hos innan.
Efter att ha slagits triumferande mot sjukdomen och fick klartecken frân läkaren att allt sâg bra ut och att jag kunde gâ tillbaka och jobba ( inte ens en mânad efter den sista cellgiftsbeh) sâ bröt jag i hop, jag tror att det var dâ jag insag allt jag gâtt igenom.
Dâ tog jag kontakt med cancerhjälpen och fick tag i en duktig och kompetent psykolog inom cancer, och hon hjälpte mig tillbaka sâ jag vet att jag kan ringa henne igen bara för att smâ prata.
Jag har redan sagt det innan att alla behöver prata om dina problem och man kan inte sopa saker under mattan och lâtsas som ingenting, ofta sâ knackar det pâ axeln dâ man minst väntar pâ det.
Hoppas att din mamma mâr bättre och du aldrig fâr känna en knöl mer, förstâr vilken ângest.
KRAM

Unknown a dit…

Jag kommer ihâg att du var orolig för hur barnen skulle ta det att se dig utan hâr. Men du är en vacker människa, bâde pâ insidan och utsidan, sâ ingen tänkte pâ det.
Du har nyfikenheten att upptäcka och utforska sâ det tar överhanden över oron. Lev livet och älska. Kram.

Lisa Christensen a dit…

Fick också en klump i halsen när jag läste ditt inlägg... Jag önskar dig god hälsa!

Styrkekramar

Lillie plein damour a dit…

Dosiss: ja kom du i hâg, men när jag var hos dig sâ klarade jag till och med att gâ pâ stan utan mössa, och assumera det.
Lisa:Jag vet inte vad jag skall säga, jag förstâr att du fâr en klump i halsen, jag har ju redan min, det är nog rena känslor som ger den. Känslor som man kanske inte vâgar dela med sig som rädsla.
Jag tror att jag skall börja pâ en ny blogg om vägen tillbaka. kram