Jag har i en klump i halsen

sedan i gâr, jag vet inte varför.

Jag var hos läkaren Y pâ âterkontroll, som var 6:e mânad, med mina resultat, scan som blodprover, och det ser bra ut, jag har en underbar doktor som kramade mig och säger chérie till mig, det har han gjort sedan en dag i oktober för 3 âr sedan dâ jag fick veta vad jag hade och att jag skulle tappa hâret.
Det var meningen "du kommer att tappa hâret " som släppte lös târarna, inte nâgot annat, visst är det konstigt.
Târarna rann och han satt tyst, och efter en stund sâ sa han "visst är det jobbigt"
Sedan gick jag ut och grät hos Ys mysiga sekreterare som kallar alla vid deras förnamn, och pussar ocksâ alla pâ kinden, där satt jag och târarna slutade inte
Sedan satte jag mig i bilen och började ringa runt, och dâ kom târarna igen, det var Dr L som fick dem att slut, han sa "det där är väl inget att grâta över, hâret växer ut, jag är bergsäker att Dr Y vet vad han gör sâ lita pâ honom och börja att samla krafterna till att bli frisk, jag vet att Du fixar det här"
Sedan torkade jag târarna och körde vidare hemât, sedan kommer jag inte i hâg mer.

Nâgon dag sâ skall jag orka att skriva om, oändlig väntan hos olika läkare, läkare som inte vâgar ge diagnoser, läkare som ger diagnoser med ryggen mot en, läkare som sprider kärlek, läkare som gillar att synas (*bling bling U, du vet vem jag menar, han är snygg och jäkla kompetent, det är de alla, men han vet om att han är en goding), hur det känns att känna sig ensam bara för att man inte vâgar dela med sig saker, hur det känns att vakna upp efter en andra operation och mâ dâligt,hur det känns att fâ en port à cath, hur det känns att fâ cellgifter, hur det känns att mâ illa efter cellgifterna, hur luktkänslig man blir av cellgifterna, hur nâglarna svartnar, hur det känns när hâret faller, hur det känns när man rakar av det , hur det känns att ha kalt huvud, hur man fryser när man inte har nâgot hâr, allt hâr faller frân kroppen, hur det känns att svimma sittandes - V fâr berätta hur det känns att vakna när nâgon tuppar av och faller genom en dörr mitt pâ natten, hur det lukten inne pâ cellgiftsavd fortfarande sitter i näsan och jag stâr inte ut med lukten men känner den pâ avstând, hur det känns att ha en vän som ringer var femte minut och hör hur det är, hur det känns när man mâr sâ illa och zofren inte hjälper, hur det känns att dricka fanta citron pâ natten för att hindra illamâendet.
En dag sâ kommer jag att kunna skriva om det, men nu fâr växer bara klumpen i halsen , för jag inser hur hjälplös jag var och jag undrar fortfarande var kraften kom i frân.

I gâr var det âterbesök och jag gick ut och borde varit lättad för jag har ingen port a cath mer och läkaren är nöjd, men i stället för att vara nöjd sâ hade jag en klump i halsen , och en oro i kroppen om det skulle komma tillbaka, och det mâste jag leva med nu, men som jag hörde av nâgon i gâr , det är ju bättre det än att vara sjuk! Tänk sâ opsykologiska vissa är, det är klart att jag är tacksam och jag föredrar ju att vara bra, men jag har ângest för att det skall komma tillbaka och det mâste jag lära mig att leva med, men jag pratar sällan om det för jag vet svaret.
Hoppas att inte U och A (kodnamn Bailys) tar illa upp och inte peppar mig mer efter läkarbesök för jag är sâ gnällig, men ni vet att era svar är guld värd!
Jag kanske borde ta en tur till psykakuten i alla fall...........