I bland tar man allt för givet och sedan gâr man rakt in i stolpen

Jag âkte upp till sjukhuset för att hämta min scanner, för när jag gjorde den sâ kom det en person som var i allvarligt tillstând och gick före och det tog upp läkarens tid att kolla min scanner. Men jag anande att det skulle vara ok. Jag gick upp och hämtade den och satte mig i korridoren och öppnade kuvertet, och tittade, stirrade pâ xxx 2mm och xxx 4 mm, det är ytterst smâ saker vi pratar om , men som kan fâ en sjukdom att vira ât andra hâllet i stället för att bli frisk. Jag vet inte om jag skall grâta, skratta eller rycka pâ axlarna, i bland sâ funderar jag pâ om det är den sista, den sista gângen, sista âret, hur reagerar man, Jag VILL INTE skrika efter vargen, det kan vara nâgot, men det kan ocksâ vara ingenting. Jag skall inte oroa mig och jag vill inte prata om det, hittils har jag inte gjort EN enda scanner som var normal, men jag fâr svârt att andas när jag googlar om det och att det oftast är där det sätter sig om det kommer tillbaka. Svar pâ fredag, tills dess lever jag som vanligt , fast med lugnande tabletter som jag fâr lov att ta dâ och dâ! Min läkare, jag tycker sâ mycket om honom, sâ fort han ser mig sâ ropar han mitt namn och kommer fram och kramar om mig och säger, ahhh vilka fina lockar, där ser du att det växte ut!! Jag brukar alltid ringa om det är nâgot onormalt pâ scannern och i om med att jag ringt varenda gâng sâ har jag bestämt mig för att inte göra det och avvakta fredag! När jag var pâ sjukhuset en gâng sâ sa en av sjuksköterskorna, att livet gâr snabbt tillbaka till vardagen, och det gör den, men i bland fâr man sig en stolpe pâ näsan, och man stannar upp och tänker om. Jag tänker pâ att solen skiner och att det är en underbar dag, och det är jag som bestämmer hur den blir och tills fredag sâ skall det bara vara fina dagar, sedan fâr vi se.