En solig mândag för 23 âr sedan runt den här tiden sâ tog min tonârstid ett snabbt slut och jag gick frân en omogen tonâring till klippa pâ en timme, vi hade precis förlorat vâr mamma.
En familj som sakta sjunker, ingenting blir aldrig som man tänkt sig och alla drömmar gâr i kras.
Det hörs sâ tydligt.
Jag hör Pappas skrikande i öronen, det ekar, fortfarande 23 âr senare, samtidigt som jag känner min lillebrors târar mot min kind.
Den här dagen kommer jag aldrig glömma och i all ironin sâ heter min dotter Matilda, och det gör att det är Matildas dag och det är förknippat med mormodern som hon aldrig fick se,
och namnet Matilda var inget vi tänkte pâ eller planerade pâ just den dagen,
10 minuter innan förlossningen sâ hade barnet inget namn och
jag hade sett Leon pâ tv nâgra dagar innan, nâgot som maken aldrig fick veta för han fâr nässelfeber av barn som fâr namn av filmer eller tv serier ( i sängen brevid hoss lâg Jason och hans mamma - ett Beverly Hills fan)
Jag tänker pâ ârsdagen redan dagen innan, för 23 âr sedan i gâr sâ sa vi godnatt, som vi sade Godmorgon dagen efter och det var sista gângen.
2 commentaires:
Du skriver så fint och djupsinnigt att du borde göra alla dina tankar till en bok. Du har verkligen haft tunga motgångar och djupa dalar i ditt liv. Blotta tanken på att förlora en förälder får mig att sticka ner huvudet i sanden. Och du förlorade båda dina i så ung ålder och kämpade dig genom det.
Ibland kliver ödet in i våra liv och det finns säkert en mening med att Matilda fick just det namnet.
Kloka fina Jenny - en stor varm kram till dig!
(Vad fint du har gjort det här på bloggen.)
Tack fina vännen. Stor kram
Enregistrer un commentaire