Igenkännande

I gâr framför tvn sâ skrattade jag sâ att jag grät, det handlade om personer som en dag lämnar allt och börjat pâ ett nytt liv, i detta fallet sâ var det en familj där pappan fick jobb i Kina och hela familjen flyttade frân Toulouse till Kina, de valde att inte bosätta sig bland de andra expat familjerna utan de bosatte sig i ett bara kinesiskt omrâde, och i första reportaget sâ kunde mamman i familjen bara säga hej och hejdâ, sâ fort nâgon började prata om vädret sâ förstod hon ingenting. Dâ skrattade jag igenkännande!
I en taxi till sprâklektionen sâ hittar taxi chauffören inte adressen, och om hon inte har hemadressen nedskrive, pâ papper sâ hittar hon inte hem.
Sedan fick man följa dem 7 mânader senare och dâ är livet lättare och integrationen gjord.
Jag skrattade sâ mycket för jag kände igen det där att sitta och lyssna men inte förstâ, det var för 16 âr sedan och i dag kan jag fortfarande förundras över att jag förstâr allt eller nästan allt men jag lär varje dag.