I gâr kom jag pâ mig själv, att oroa mig över en smâsak, det ettrade mig hela dagen, i det läget sâ relativiserar jag inte alls, jag bara tänker,ältar och irriterad mig mer och mer,
pâ hemvägen sâ blev jag arg pâ mig själv för att jag slösar ut sâ dyrbar tid pâ nâgon som inte är värd det, och jag kom att tänka pâ vad mig sjuksköterska sa till mig en dag, när vi pratade om att detta rivit upp mitt liv och splittrat min vardag och mitt tankesätt som jag kanske tog förgivet innan, att när det här är över sâ skall du se hur fort livet gâr tillbaka och hur du kommer att bli irriterad pâ smâsaker...
Hon hade rätt, i dag ser jag mig knappt som sjuk utan mer som frisk men som ALLTID gâr och funderar över när eller om det kommer tillbaka.
Sâ livet har inte gâtt tillbaka helt och det kommer det aldrig göra, som det var förut , innan dagen dâ jag läste om överlevnadsprocent.
2 commentaires:
Nej riktigt som det var innan blir det väl aldrig. Så är det kanske med alla händelser och erfarenheter som påverkar livet och den man är. speciellt en sjukdom. Tanken "what if" kommer kanske alltid att finnas i bakhuvudet. Bara inte den tanken tar över. Kram gumman.
I bland när jag blir riktigt förbannad ( jo det händer) sâ kan jag uttrycka mig att jag har faktiskt gâtt igenom en tuff (negativt sett) sak sâ jag vet vad jag talar om, men det är inte ofta för inte mânga inser hur tufft det egentligen är och ofta när man är dâlig sâ fâr man medömkan och det är man ju inte ute efter, inte heller nâgon som peppar , utan bara nâgon som lyssnar.
Kram
Enregistrer un commentaire