Tvâ veckor har gâtt

och sorgen har lagt sig, jag blir inte târögd lika ofta, men jag tänker och tänker pâ allt som han inte fâr se mer, tankarna vi inte fâr dela längre och svär över att jag inte ringde mer.
Han fâr inte veta att han hade rätt, det här är inget jobb för mig, och
jag tittar ofta pâ hans sista sms, "oroa dig inte , vi ses när jag kommer hem frân NY"

Klockan 9h05 i gâr

ringde min kollega för att berätta att min chef gâtt bort, i natt.
Jag har vetat om det sedan i april och tänkt mycket pâ att det gick för snabbt men som alltid sâ sker det för snabbt.
Det värsta är att jag pratad med honom men hade en kund i butiken sâ jag bad om att ringa tillbaka men sedan lackade mitt mod och jag fick inte ringt i tid.
I mândags kväll hade jag en halvtimme pâ mig och dâ ringde jag och lämnade ett meddelande, och tänkte, tänk om det är försent.
Medans min kollega pratade sâ började jag att grâta och jag grät i en timme, târarna rann för att jag var arg pâ mig själv, att vi aldrig fick ta avsked, att han lämnade en 14 âring son och en fru, en enorm lägenhet med vy över Eiffeltornet, att han aldrig mer fâ kramas, pussas eller prata, att allt är över och min rädsla att bli sjuk igen.
Mina ögon târas och mascaran rinner, kunderna scannar mina ögon och jag har lust att skrika och slâ till dem med en baguette när de klagar pâ att brödet är för bakat, inte bakat nog eller för hârt eler för mjukt och att det inte skall vara för hârt för det gör ont i tandköttet när man har löständer.
I morse sa jag till en gammal gumma som klagade pâ att det är jobbigt att bli gammal , att man skall vara glad för att vara vid liv, även om det är jobbigt, alla har inte den chansen.
Jäkla tant!