En lukt av minnen, och hur skört livet är.

I dag var jag pâ sjukhuset och jag gick igenom korridorerna och kände en kaffedoft och dâ sâg jag mig sittandes med min mamma, som ofta lâg pâ sjukhus, pâ sjukhusets kafeteria.
Det var sâ vi hade vâra mys stunder, pâ sjukhusets kafeteria.
Jag har mina mys stunder pâ ett café ute eller i en park med mina tjejer, men när jag var liten tjej sâ hade vi vâra mys stunder pâ sjukhusets kafé, det gillade jag.
Sedan gick jag vidare genom korridoren och dit jag skulle,
och väntade pâ min tur. Damen kom ut och sa, att det är en person som har allvarligt tillstând som gâr före, och jag hör respiratorn innan jag ser nâgon.
En respirator, en säng full med apparater som piper och tvâ gravallvarliga personer i gröna rockar, kör in en säng och jag ser en del av ansiktet, en tjej i min âlder. Jag ryser och känner târarna bränna.
Jag hann inte ens bli orolig över min scanner, utan jag gick in och gjorde den och tänkte hur skört livet är.
Lev fullt ut!
Sâ gick jag till Jeff de Bruges och köpte en hel chokladask av vit choklad, som jag älskar och som bara är min.
Livet är skört, man vet aldrig vad som kan hända, jag börjar min diet nästa vecka....