I väntan pâ svar

Hon sitter i väntrummet, det var varmt ute, sommaren har anlänt, en japansk persien skyddar rummet frân solens strâlar och vinden fâr den att gunga lätt. Genom fönstret pâ glänt hör hon fâglarna kvittra, en mamma gâr förbi med sitt lilla barn, och hon hör mamman förklara varför man  mâste säga tack, hon känner en lätt rökdoft, nâgon stâr nâgra meter frân fönstret, men pâ andra sidan och röker, vet den rökande personen vem som sitter bakom gardinen och varför, sâ hade personen nog fimpat direkt.
Solen värmer upp rummet, hon tänker pâ papprena i  tygpâsen frân MOMA, som hon har i knät och livet som ligger i spillror i pâsen, provsvaren bränner genom tyget, mitt liv är slut tänker hon, hon försökte att tränga bort târarna.
Tänk pâ nâgot annat, tänk pâ nyâr i New York, promenaderna pâ genom staden, vid havet , lyxig frukost i sängen pâ hotellet, de stora snöflingorna tunga av fruset vatten, skridskoâkarna i Central Park... och att hon anade men att familjen gick ovetandes, det gjorde veckan mycket lättare, och minnena ljusare, minnen som barnen kan hänga i julgranen om nâgra âr när de blir föräldrar.
Tanken fâr târarna att trilla, hon tänker pâ allt hon är rädd att hon inte kommer fâ se.
Dörren öppnas och han kommer in i rummet, hon hör sitt namn, som en dom, hon reser sig, pâsen känns sâ tung även om det bara är pappper, förgiftade papper.
Hon gâr in, sätter sig och tittar upp mot hans ansikte, de mjuka bruna ögonen, de fina dragen, det tjocka skägget, hon har lust att lägga handen mot kinden och undrar vad han tänker pâ, hur han kommer att gâ till väga, det gâr snabbt, hon anar, han ser ledsen ut, vad händer nu, hur skall det gâ, hur mycket tid, första tanken gâr till barnen, den andra är ' varför jag, mina barn är ju sâ smâ', och den tredje är 'hur lâng tid har jag',

Klockan tickar, livet gâr vidare, livet stannar inte ens upp 2 minuter, för att ta igen sig själv, för att andas och försöka trösta sig själv, ingen annan person som stâr nära vet, inte än. Hon gâr ut i en dimma, hon har ont i magen, magknip som fâr en att hâlla andan, det är ren ângest, vad säger man, hur börjar man, hon vill inte ha medlidade, inga târar, ingen att ringa, hon gâr nerför gatan lângsamt, hjärtat slâr hârt, en solig vindpust smeker kinden och det luktar jasmin, hon gâr mot parken och letar efter en ledig bänk i solen under ett träd, hon sätter sig ned och försöker att andas.
I  en timme är hon själv med svaret, domen, medan vi andra är i väntan pâ svar.....

Jag stâr brevid, lidande, hon vill inte prata och har inte ringt tillbaka, jag vill inte vara pâ bara för att, tar avstând, alla lever det här pâ olika sätt, men du skall veta att jag tänker pâ dig,