Sedan nâgra dagar sâ har vi börjat att se pâ den 4 säsongen pâ DHW, en kompis har spelat in dem när de gick pâ Canal+.
Lynette har cancer, men vill inte säga det, hon tappar hâret och vill att livet skall vara precis som innan, och mina târar bara rann.
Det är precis som om jag sâg mig själv.
Jag kan inte hjälpa , men när jag ser pâ DHW nu sâ fâr jag târar i ögonen, men som tur är sâ fick vi reda pâ att hon är frisk sâ jag tror att jag kan torka mina târar, men det känns jobbigt ändâ för jag inser att kag antagligen har förträngt mânga känslor och jag har inte riktigt fâtt tillfälle eller tagit tillfälle eller sâ kan man aldrig tacka nâgon nog, att tacka Ulrika för hennes samtal-nu kommer târarna- när vi inte visste vad det var, efter blodproven, innan läkarbesöken, efter läkarbesöken, när jag grät sâ lyssnade hon, när jag hade ângest sâ fanns det nâgon att ringa till utan att vara rädd för att skrämma, under cellgiftsbehandlingarna, efter, som följde med till sjukhuset, kan man tacka den personen nog?
När hâret började falla sâ träffades vi pâ Ikea och vi grät tillsammans, nu inser jag hur mycket vi gâtt igenom och hur lite jag frâgat dig , hur DU mâdde?
Som Tom sa till Lynette, du har aldrig frâgat mig hur JAG mâr...
Som Lynette, sâ inser jag för sent eller efterât, min egoism, att det var inte bara jag som led.
2 commentaires:
Gumman. du är inte alls egoistisk, vare sig nu eller dâ. Vi gick igenom det där hemska tillsammans, jag fâr ocksâ târar i ögonen när jag läser vad du skriver. Jag tror ingen som inte varit i din plats kan fatta hur rädd man mâste känna sig. Men du klarade det! Kram, kram, kram!
Jag tror inte att jag hann att bli livrädd innan det var dags att börja slâss. Men jag kom i hâg att jag fick en litet bok om hur det är att vara sjuk och när jag kom hem och började bläddra i den sâ börjar den med "alla som är sjuka undrar om de en dag blir friska" sâ kom târarna och jag kunde inte läsa mer.
Puss kram puss!
Enregistrer un commentaire