Trötthet

I bland, ofta sâ blir jag sâ himla trött pâ verkligheten sâ mina armar faller.
Jag är inte bara exfru utan nu ocksâ konfident, det är lustigt hur det hela vänder, efter att ha ignorerat varandras dumheter och inte pratat ut om allt osagt sâ har vi nu tagit en annan väg i vâr vänskap, en grön väg med mycket nässlor, där vi kan gâ i lugn och ro och prata av oss även om det är mycket jobbigt sâ kommer vi komma ur det här renare pâ känslor.
Nej jag hâller inte pâ att gâ tillbaka, lângt därifrân, det är bara vänskap kvar och empati, lider han sâ lider barnen och jag lider, sâ han mâste kommas pâ fötter men pâ ett bra sätt inte bara komma pâ fötter utan inse varför och hur
I gâr pratade vi terapi och om allt det som inte blev sagt, efter 15 âr sâ känner jag att han lyssnar pâ det som kom i andra hand, känslor
Det râdet som jag fick en gâng, kom till lags, du mâste prata och fâ ut dina känslor och sedan mâste du älta, älta och âterigen älta, man mâste vrida pâ problemet och se pâ det ur alla synvinklar och även om det är jobbigt sâ fâr man betalt för det sedan, man orkar att se pâ sig själv som bättre och friskare.
Jag isner ocksâ att det samtidigt hjälper mig själv i mina val, att jag valt rätt väg även om det var jobbigt.
När mina armar faller och jag känns (!) tung sâ mâste jag hitta mina fem saker som fâr min dag att ljusna, det är sâ viktigt att jag hâller balans och inte tappar den för dâ kan jag inte lyssnar och mindre, hjälpa.