I fredags fick jag reda pâ att min granne som var sjuk samtidigt som jag, gâtt bort natten till onsdagen, jag tror att jag av ren stress log i en sekund, och sedan sa jag att jag var väldigt ledsen, jag vände mig om för att gâ och dâ kom târarna, det rann och det rann,
Vi har inte pratat med varandra pâ ett tag, men jag tänkte att jag bara mâste gâ och säga till hennes man att jag är sâ ledsen, men jag stannar inte för länge för det är ju inte jag som skall komma och grâta hos honom.
Vi grät lite i början och jag grät själv när jag sa hejdâ.
Jag trodde inte att livet tog slut sâ snabbt, jag sâg det inte komma, de kom precis hem frân semestern och hon âkte in direkt och allt gick fort och utan smärta,
Jag tänker tillbaka vad jag gjorde i tisdags, i onsdags, hur hon luktade, hur hennes hâr flög i vinden, hur mycket av henne som fortfarande finns kvar i huset, men hon är inte kvar,
Stackars make , stackars barn, stackars barnbarn,
Det var ju med en sâdan glädje som dottern köpt vârt hus för att kunna vara närmre mamman,
Men nu blev det inte sâ.
Smärtan och lidandes är över och ângesten som ofta satt och skrattade ât oss bakom vâra ryggar.
Hon sa alltid att när hon träffade mig en av de första gângerna sâ sa jag , jag är sjukskriven, men det är inte cancer,
jag är säker pâ att jag inte sa det sâ men jag vet att jag tänkte sâ i början,
men men, vad har det för betydelse i dag?
ses vi igen?
Jag grät för att jag inte fick tillfälle att säga hejdâ, för att jag vet vilken ângest hon hade att lämna sina barn och att jag var för stolt för att i bland frâga hur det var,
7 commentaires:
Tragiskt. En liten tröst är väl ändå att det tydligen gick fort på slutet? En nåd att stilla bedja om utifall att det skulle bli dags.
När döden kommer nära pâ och klampar in utan inbjudan. Jadâ känns det för jävla otäckt och orättvist. Kram.
usch det är alltid tragiskt när ett liv rycks bort. Förhoppningsvis slipper hon nu lidandet och smärtan. Det är de som finns kvar som har en svår tid framför sig.
*kram*
Lotte
Plastfarfar, ja visst är det, men du har rätt, det gick fort och ingen hade tur att förbereda sig även om man vet vad som skulle hända sâ väntar man sig aldrig.
Dosiss, ja det är det, när jag tittar ut genom fönstret sâ tänker jag pâ allt som hon inte fâr se.
Lotte, ja det är en tragedi, men hon lider inte längre och ja de har en svâr tid framför sig men när min pappa gick bort sâ hjälpte barnen mig upp pâ fötter och jag tänkte pâ att lidandet är slut.
KRAM
Åh, så sorgligt. Vilken sorg och tomhet för alla runt omkring. Det är så skrämmande att allt kan förändras så snabbt. Så viktigt att ta vara på nuet och ändå så svårt. Kram/Eva
Vad gör man? Men så är livet. För vissa får det ett abrupt slut. För andra blir det långt. Hur skulle du ha kunnat veta i detta fall? Du har ju reflekterat och du har visat att du beklagar sorgen.
mvh
Taina i CT, USA
Nässelblomman, Ja det är tomhet och jag har svârt att leva i nuet, oftast tänker jag i morgon, jag mâste lära mig att njuta mer av smâ saker, även om jag vet att jag njuter mer i dag än vad jag gjorde. KRAM
Tania,Som sjuk sâ stod vi i varsin trädgârd och pratade om livet, jag med ett 10 cm sâr tvärsöver magen och hon med en tumör som inte gick att operera. Jag anade utvägen men svârt att inse att jag klarade det hittils men inte hon.
Tack för ditt svar.
Kram
Enregistrer un commentaire