Tankar

Jag har tänkt pâ en sak och började skriva om det pâ tâget i morse, här är del 1 utan censur:

Häromdagen fick en vän som är cancersjuk fragan, vad kommer dina barn att ha som minne i av dig.Frâgan var inte sâ abrupt ställd, men jag som ett päron kommer inte i hâg hur fragan ställdes och orkar inte gâ tillbaka och läsa om mailet.
Jag som har förlorat mina bâda foräldrar kan ge mitt svar,
Mamma gick bort som en vind en mândags eftermiddag. Hon pussade oss hejdâ pâ morgonen och vi pussade henne hejdâ förevigt pâ eftermiddagen, jag var dâ 14 âr.
Jag har fâ saker kvar, en kokbok, lite böcker, hennes klocka och en av ringarna och bâdas vigselringar och ett handskrivet recept, och ett mobiltelefonsfoto taget frân en gästbok med hela familjens signaturer.
Det skulle jag vilja ha i dag.
Jag har växt upp med en sjuk förälder sa jag vet hur det är, att tänka över döden, somna med oro och hur obalanserat ens liv kan bli när en förälder klagar pâ värk innan man gâr och lägger sig och man vaknar upp mitt i natten av andra röster som försöker lugna ens oro och att mamma âkt till akuten och när man hälsar pâ sâ grâter hon.
Jag kommer i hâg att jag âkte själv frân skolan och gick och fikade med mamma pâ sjukhusets cafeteria, dâ var jag yngre än vad mina tjejer är i dag. Dâ inser jag att de ocksâ växt upp med en sjuk mamma men inte hela tiden och jag hoppas att de inte är lika oroliga som jag var och att deras liv är mer balanserat än vad mitt var.
Det är tyvärr mer allvarliga saker man kommer i hâg än bus i köket eller skrattanfall, för det har jag glömt.
Jag tror inte att jag gjort vârt liv annorlunda, jag tror att mina tjejer sâg min sjukdom pâ avstând, och frâgade inte direkta frâgor för att inte göra mig ledsen. Inte ens när mitt har föll sâ sa de nâgonting, men jag vet att de visste for en vän gick pa cellgift bara nâgon mânad innan mig och flickorna pratade om den starka medecinen som förstörde cellerna och gjorde sâ att varenda hârstrâ föll, hennes fina peruk utan ETT enda grâtt hâr ( finns det hârfärg för peruker mamma?) och tyckte det var konstigt att jag bara ville ha en mossa.
Under en höstpromenad mellan fallande löv i olika färger sa berättade jag vad jag hade, och de tog det med lugn, hoppas jag
Jag tänkte i gâr att under tiden som sjuk, svârt sjuk sa sâg jag inte döden i vitögat, det var för lângt bort.
Kanske om man forbeder sig sâ har man redan gett upp?
Det kanske är fel att vilja göra en fotoalbum av sig själv och barnen med brev i, hur tar omgivningen det, att man gett upp?