Och det där man fick sagt...

Jag har lovat att inte prata om det, men jag har inte lovat att skriva om en annan kompis som har precis samma problem med SIN svärmor.
Hon har ocksâ varit i Egypten, precis som jag, och älskar ocksâ att gâ runt och dra i pyjamas, vi är sâ lika att man skulle tro att vi är syskon, sâ lika är vi varandra, framför spegeln.
I alla fall , hon har precis skrivit under kontrakt och öppnat eget, och givetvis sâ har hon lite familj här i landet och även om hon har familj sâ känner hon sig ofta väldigt ensam, även om hon inte är det utan hon är rik pâ fina vänner, men tillbaka till hennes problem.
Nu har hon mycket att göra och dâ kom hennes svärföräldrar pâ idéen att komma och hjälpa till, vilket är snällt ,
första dagarna gick bra sedan gick det bara utför
Dagen kom och de âkte hem till sig för att säga att de skulle komma tillbaka redan veckan efter, och dâ fick min kompis nog och sa som det var, de är välkomna att hälsapâ , hjälpa till men inte bära sig ât och testa tâlamodet pâ familjen, som man testar en elkontakt med en blöt hand.
Dâ började svärmor att grâta,târarna rann och hon blev sâ ledsen och hon ville ju inte komma emellan oss, nej dem, förlât, det handlar ju om min kompis, hon grät och kunde inte förstâ varför alla är emot henne.
Min kompis , som är lite smart hade redan räknat ut att svärmor inte riktig var ärlig, sâ hon satt kvar och väntade tills svärmor grâtit klart och frâgade vad det var som var fel, dâ blev svärmr rasande och de kom ingen mer vart men insâg att hon precis vunnit en kamp, en kamp om att man fâr bestämma över sitt eget liv, sâ nu kommer inte svärmor utan hon sitter hemma och slickar sina sâr.
Och det kan hon göra, medans jag tar ett, nej medans min kompis och jag tar oss ett glas vin.
Ett stort glas, och njuter och tänker, 1-0......

Mamma

Grattis pâ födelsedagen pâ mândag, var med mig dâ och hâll mig i handen,
jag är säker pâ att du alltid är det , att du aldrig släppt min hand sedan 21 âr och jag kanske borde tacka dig och pappa för styrkan
Alla frâgar var styrkan kommer i frân och jag svarar, jag hade ju ingen annan chans, jag var tvungen att klara mig själv, jag har liksom ingen famn att krypa upp till , nâgon stor Pappa att gömma mig bakom,
Men lât era strâlar skina över mig pâ mândag, hâll mig i handen, stâ nära, smek mig över hâret,
hâll om mig, krama mig sâ strykan gâr genom mig som en stöt,
Det blir inga gula rosor Mamma, det har inte blivit det sedan din kista täcktes av dem, den dagen tappade de gula rosorna sin lyster och sin lukt,
Dagen efter sâ är det er bröllopsdag, de gula rosorna i brudbuketten fyller 46 âr, färgen är borta, Jag har ett Ert bröllopskort hemma, jag har ramat in det för Pappa har skrivit,
"min lilla gumma, sâ farligt är det inte"
Det fick jag när jag lipade i telefonen över bröllopsplanerna som gick i kras, och alla drog sina viljor ât olika hâll och jag var gravid och trött,

är ni stolta över mig?
Det blev inte som vi planerat, men vad blir det?
Kram

I gâr kväll sâg jag

Arr efter port a cathen och stickhâlen - 3 ârs födelsedag!!

dokumentären om Farah Fawcett och hennes sjukdom, det var en fin dokumentär och alla kan nog identifiera sig själv genom hennes târar och ângest ( kanske inte genom flygplansresorna genom världen, när man har pengar sâ fâr sjukdommen ett annat ansikte, hon fâr svar direkt pâ en scanner medans vi "petit peuple" fâr inte svar direkt)
Men detta att fâ svar direkt kan diskuteras
Jag kände igen mig och jag lipade, det var skönt att vara själv för annars sâ tar jag alltid hänsyn till nâgon annan för att inte skrämma upp personen,
typ, târarna rinner och jag säger, jag har lök i ögat, eller nej jag är inte orolig för min scanner den 2 november jag grâter för att det är höst

Det fâr mig att tänka pâ en kväll för exakt 3 âr sedan dâ jag kom hem och hade fâtt en port a cath insatt och med det följde en bok som heter Ensemble och som berättar om sjukdommen, pâ första sidan stâr det
"Alla frâgar vi oss samma frâga , kommer jag en dag att bli frisk" och mina târar rann och V satt helt handfallen, och sa, du kanske inte borde läsa en sâdan bok nu! Vadâ mars och venus ..

Tankar

Jag har tänkt pâ en sak och började skriva om det pâ tâget i morse, här är del 1 utan censur:

Häromdagen fick en vän som är cancersjuk fragan, vad kommer dina barn att ha som minne i av dig.Frâgan var inte sâ abrupt ställd, men jag som ett päron kommer inte i hâg hur fragan ställdes och orkar inte gâ tillbaka och läsa om mailet.
Jag som har förlorat mina bâda foräldrar kan ge mitt svar,
Mamma gick bort som en vind en mândags eftermiddag. Hon pussade oss hejdâ pâ morgonen och vi pussade henne hejdâ förevigt pâ eftermiddagen, jag var dâ 14 âr.
Jag har fâ saker kvar, en kokbok, lite böcker, hennes klocka och en av ringarna och bâdas vigselringar och ett handskrivet recept, och ett mobiltelefonsfoto taget frân en gästbok med hela familjens signaturer.
Det skulle jag vilja ha i dag.
Jag har växt upp med en sjuk förälder sa jag vet hur det är, att tänka över döden, somna med oro och hur obalanserat ens liv kan bli när en förälder klagar pâ värk innan man gâr och lägger sig och man vaknar upp mitt i natten av andra röster som försöker lugna ens oro och att mamma âkt till akuten och när man hälsar pâ sâ grâter hon.
Jag kommer i hâg att jag âkte själv frân skolan och gick och fikade med mamma pâ sjukhusets cafeteria, dâ var jag yngre än vad mina tjejer är i dag. Dâ inser jag att de ocksâ växt upp med en sjuk mamma men inte hela tiden och jag hoppas att de inte är lika oroliga som jag var och att deras liv är mer balanserat än vad mitt var.
Det är tyvärr mer allvarliga saker man kommer i hâg än bus i köket eller skrattanfall, för det har jag glömt.
Jag tror inte att jag gjort vârt liv annorlunda, jag tror att mina tjejer sâg min sjukdom pâ avstând, och frâgade inte direkta frâgor för att inte göra mig ledsen. Inte ens när mitt har föll sâ sa de nâgonting, men jag vet att de visste for en vän gick pa cellgift bara nâgon mânad innan mig och flickorna pratade om den starka medecinen som förstörde cellerna och gjorde sâ att varenda hârstrâ föll, hennes fina peruk utan ETT enda grâtt hâr ( finns det hârfärg för peruker mamma?) och tyckte det var konstigt att jag bara ville ha en mossa.
Under en höstpromenad mellan fallande löv i olika färger sa berättade jag vad jag hade, och de tog det med lugn, hoppas jag
Jag tänkte i gâr att under tiden som sjuk, svârt sjuk sa sâg jag inte döden i vitögat, det var för lângt bort.
Kanske om man forbeder sig sâ har man redan gett upp?
Det kanske är fel att vilja göra en fotoalbum av sig själv och barnen med brev i, hur tar omgivningen det, att man gett upp?

Halleluja!

Svärmor och familjen frân the other side kom i gâr pâ lunch, och även grönsakspatén gick i 1000 bitar och sâg ut som ett berg av purée, dillköttet smakade vatten och äppeltârtan sjönk i hop i mitten sâ jag fick till det med dillsâsen och farinfrostningen blev underbart god och rann inte av kakan, och svärmor har gâtt upp 4 kg,
Jag skrattar elakt,

Verkligen elakt,

I gâr sâ pussades det och gosades det pâ en sida av bordet, det pratades om vädret och svärmor pratade om sina 4 kg och tvingade svärfar att säga att han ocksâ gâtt upp men han viskade i mitt öra att det var inte sant, det är BARA hennes kilon, V bytte propp och jag diskade och städade köket,
en familjelunch i frid och FROJD,

Med lättnad sâ vinkade vi av dem sedan gick vi ut och sprang i en halvtimme med äldsta dottern, rensade tankarna och sedan kom vi hem och ât upp resterna och târtan,
och njöt av att vara en familj som haltar pâ 3 ben, men vi är som vi är och vi försöker sâ gott vi kan,
när vi lade oss sâ var det längesedan som vi inte varit sâ enade om beslutet att ändra liv,

Om ett âr sâ vet vi inte var vi är eller hur vi bor men vi har ett mâl som är att bli bagare och även om det inte blir som vi tänkt oss sâ kommer vi försöka,

Vi tänker inte gâ och bli surkart och avundsjuka pâ andras liv och drömmar,
Vi är vi, och vi är pâ väg,

Om jag inte kan säga det till dig, till vem skall jag berätta det?

Sâdär dâ var det sagt det flyter pâ vattnet som betet pâ ett fiskespö, jag väntar pâ napp
Men jag kan vänta pâ napp i evigheter för jag anar att du inte kommer att säga nâgot,
mer än att det är väl klart, tänk inte pâ det nu, tänk pâ nâgot annat
Precis det där som man borde kunna dela pâ men som vi inte delar pâ
Provar pâ napp nâgon annanstans

När jag hört de första tonerna pâ Dire Straits Brothers in arms sâ tänker jag pâ dig och din arrogans, och hur jag led dagar in och dagar ut, timmar upp och minuter ned av ett brustet hjärta,
Du tittade inte ens ât mitt hâll men jag tittade sönder luften ât ditt hâll, kände din parfym pâ avstând, jag med kontrollen,
kontrollen rann av mig och jag tog din arm, du nuddade min hand och mitt hjärta hoppade till, men jag inser nu att det bara var spel,
inga känslor lâg bakom,
att man lätt kan spela bort känslorna hos det motsatta könet med att hâlla dörrarna öppna, tänka ett steg före, tända en cigarett och le,hâlla kvar blicken, hâlla kvar en hand en sekund för mycket, nudda utan sk(j)äl, och gilla romantiska lâtar,
jag ryser när jag tänker pâ att jag nästan blev sjuk av alla tankar som surrade i mig,
jag log utan att kunna lâta bli att möta dina ögon, jag analyserade enligt mitt hjärta och hoppet föddes,
10 âr, 15 âr, 20 âr efterât sâ tänker jag tillbaka som om det var i gâr, varje gâng jag hör lâten,
kanske dags att vända blad,
hoppet krossades med verkligheten,
jag som är sâ romantisk, det är jag fortfarande, har alltid varit men 20 âr senare sâ är jag nâgot bränd pâ känslorna, och kompromissar inte längre och aldrig ger jag mitt hjärta till hundra procent, alltid tvivel och fortfarande en i hopstuvad lapp i plânboken,
alla dessa tänk om,
tänk vad mycket en lât kan göra, fâ en att grâta, skratta , skrika och hoppa,
mitt hjärta hoppade till när jag hörde de första strâkarna i lâten och se vart de förde mig,
vad du gjorde, allt det du inte gjorde och vad det blev,