Jag vet att jag inte borde......

Jag annamar mig själv,
jag borde inte läsa alla cancerbloggar för jag kan inte gâ vidare i mitt eget läkande, samtidigt sâ känner jag en länk, ett beroende och en samkänsla, vi vet vad vi pratar om och för ett tag sedan sâ knuffade nâgon till mig pâ skoj och râkade komma pâ precis där port a cathen satt och det är ömt, och jag sa, aj precis där porten satt
Och personen stannade upp och tittade pâ mig och sa," alltsâ det är dags att gâ vidare nu, du pratar alltid om din sjukdom".
Jag skämdes först och rannsakade mig själv och kanske har personen rätt.
Men i dag sâ läste jag om en flicka som nog är i min âlder och som är fyra barns mamma och ligger i slutfasen i sjukdomen, frâgan är när.
Sistan julen, ont, och palliativ vârd, och enormt mycket kärlek.

Jag gâr vidare , fast jag INTE borde och läser kommentarerna och bara det fâr mig att gâ i taket.
Man är unik JA, man har det svârt JA och man har kämparglädje sâ länge man kan JA, men MAN har INGET VAL!
"Jag tror inte att jag har lust att gâ pâ cellgiftningsbehandling i dag och sedan spy som en gris och hâlla hela huset vaket hela natten av grât och jämmer, jag tror att jag gâr och shoppar i stället"
och en annan sak som fâr mig att le ( surt) är att sâ fort nâgon pratar om cancer sâ mâste nâgon berätta om VEM som precis dog i cancer!

-Jag heter Jenny och jag har cancer
-âh vad sorgligt! Min moster dog precis i cancer!
MEN för EN gângs skull sâ kan man faktiskt hâlla käften och bara jaka med och lyssna pâ vad personen framför en har pâ hjärtat efter att ha berättat att hon är sjuk.