Den 14 mars, pâ Matilda dagen, 1988 sâ splittrades min familj, min mamma gick bort i en hjärnblödning,sâ oväntat och abrupt.
Vi fick ingen tid att ta farväl, för alltid, mer än en puss pâ kinden pâ morgonen innan vi gick till skolan.
Efterât sâ funderade jag mycket pâ vad det var som jag sa sist till mamma,innan hon dog.
Vad var det sista som hon hörde?
Pussade jag henne pâ kinden den mândagsmorgonen?
Sade jag att jag älskade henne? Troligtvis inte. Jag vill att det var sâ ,men det kanske inte ens blev nâgon puss pâ kinden den morgonen.
Tänk om jag hade vetat? Hade vi kramat med extra värme? Hade vi kramat och inte velat släppa taget?
I en dröm som jag hade, säkert 10 âr senare,sâ stod jag pâ vâr trappavsatts med mamma framför mig,brevid sig sâ hade hon tvâ stora väskor.
Jag grät och bad henne att stanna med oss (Jag var väldigt mammig) Jämför jag med mina barn i dag,sâ är de inte sâ mammiga när jag tänker efter
Hon säger ingenting utan böjer sig ner för att ta tag i väskan och gâ och säger till slut,
-Var inte ledsen, livet är inte slut när man dör,det gâr vidare och fortsätter precis som det var förrut.
Jag kommer inte i hâg mer av drömmen, men det var den sista drömmen som jag sâg mamma i sâ tydligt.
Jag har funderat sâ hur hon menade, och undrar fortfarande om det var mamma som hälsat pâ i drömmen.
I min egoism sâ har jag bara tänkt pâ mig själv och min stora sorg, inte pâ mormor som frâgade innan begravningen om jag trodde att mamma nâgonsin älskat henne, jag svarade ja det är sâ klart ,alla älskar sina föräldrar
Mormor gick bort âret efterât, av sorg
Jag hoppas att hon trodde pâ mig, jag vet att mamma älskade mormor även om det inte syndes och kändes. Hon var alltid mân att vi skulle hälsa pâ mormor och ringa och skriva brev.
Och Pappa? Ensam med tvâ tonâringar och jag tror att mycket av honom drunknade i sorgen
För att inte tala om min bror eller mammas syskon, som än i dag inte kan prata om det utan att grâta.
Det skakade om, och splittrade inte bara vâr familj utan hela släkten, alla trillade vi ned i vattnet av sorg och alla försökte vi ta oss upp i livbâtarna sâ gott vi kunde.
Jag vet inte om alla kom upp med bâda benen i livbâtarna, jag har känslan av att vi fortfarande dinglar med ett ben ute.
Tar man sig igen efter en sorg? Jag tror inte det
Sorgen kommer och gâr, i bland känns det som om minnena är förgiftade och vissa dagar kan man le ât dem
Pappa,Mamma, jag och lillebror, hur hade vârt liv settt ut i dag om vi inte hade splittrats?
En dag, en timme, en sekund och ett blodkärl förvandlade den 14 mars förevigt